west_west

"Planera för möjligheter, inte för sannolikheter". Om jag fått en tia för varje gång han, ett av mina viktigaste bollplank, sagt det... Men det ligger en visdom i det. Så länge det finns handlingsalternativ finns det vägar framåt. Utan dem infinner sig maktlöshet, något som på ett psykologiskt plan är fruktansvärt. Kontrollförlust är något av det jobbigaste som går att uppleva.

Handlingsalternativ. Det var som att en polett trillade ner när jag insåg det kring mitt eget dejtande, då jag höll på mer med det än jag gör nu. När jag gick in i situationer utan att äga känslan av att det inte spelar någon roll vad som händer, så kraschade det i princip ofelbart. Dels blev jag själv benägen att acceptera mer saker som inte borde accepteras, och dels utstrålade jag förmodligen det mest oattraktiva som finns: desperation. För att jag var det: Desperat. Jag var desperat för att jag inte hade andra alternativ jag såg som goda. När jag lärde mig att jag själv faktiskt är ett fenomenalt alternativ var det en "game changer".

Efterhand växte det där med alternativ på mig. Insikten djupnade in i att varje sund vuxen relation behöver basera sig på att parterna äger känslan av att ha alternativ, att man inte är i en relation därför att man måste, utan av ett fritt val.

En fördel med att leva flersamt är att det finns andra, och därför är livet inte alls lika beroende eller upphängt på en människa eller en relation. Det är lättare att äga känslan av att det går att kliva ut ur saker då. Men man måste inte leva flersamt för att äga känslan av att det går att kliva ut, eller att det går att skapa förändring, eller vad som nu behövs.

Jag tänker också på hur skönt det är att vara grundad i vad jag gör och accepterar, och kunna känna att det kan jag vara rak med. Om det inte faller på läppen har jag flera goda alternativ. Det är liksom inte min förlust. Jag tänker också att det är rätt skönt för andra att kunna äga känslan av att jag har mina gränser och att jag är kapabel att upprätthålla dem. Jag gör inte saker jag egentligen inte vill, jag accepterar inte saker som är över mina gränser av rädsla att inte vara tillräcklig som lekkamrat.

Det jag gör det vill jag göra, på riktigt vill.

Jag har haft en sån där vecka, så att om jag berättade om den skulle nog flertalet i mina cirklar inte tro mig. TL;DR: Det var sexigt, dekadent och läckert. Urval av höjdpunkter följer:

Timman innan jag gick på middag med min boendepartner och hennes familj satt jag på en cocktailbar med min andra partner och drack Phoenix, tror jag den hette. Det är lite dimmigt. Jag vet att jag sen gav min andra partner orgasm på ett hotellrum ett knippe timmar senare, framåt morgonkvisten. Kvällen därefter somnade jag i min egen säng, men också med min boendepartners nya, kvinnliga, fling. På morgonen kröp hon, alltså "fling:en", upp mot mig och ville bli skedad, hållen om brösten och kramad hårt.

Så det har varit, låt oss kalla det ett "högt liv".

Nu är allt det där minnen, och den här veckan är det vardag. Boendepartnern är iväg på en grej. Jag ska ha min unge. Det ska diskas, lagas mat... Egentligen är det här ett märkligt tema för mig att ta upp, för det brukar inte vara något som kommer till mig, även om jag hållit på länge nog för att vara väl medveten om det: Efteråt:et, och dippen.

För min del var det nog, den här gången, lite av "en sak för mycket". Som min andra partner brukar säga: Jag klarar två saker samtidigt, men en tredje blir för mycket. Jag vet inte om det var en tredje eller fjärde eller femte grej som gjorde att saker började rasa, men hur som helst insåg jag att saker började komma ikapp och att en dipp växte på mig.

Lika mycket en notering till mig själv som till andra är att sånt händer. Dippar. Det händer alla en eller annan gång, oberoende hur resilient man uppfattar sig vara. Det kan komma direkt efter sessioner, men lika gärna växa fram en eller ett par dagar senare när saker börjar landa. Det är såpass mycket hormoner och känslor och intensitet att det inte är konstigt att det ibland följs av en tomhet efteråt, en tomhet som är jobbig att vara i och där det också visar sig finnas jobbiga känslor man behöver sortera i.

Där har vi "Efteråt:et". Ett efteråt som i alla fall önskar att bli mött av en eftervård, "aftercare", om man ska vara sådär anglosaxifierad som det är modernt att vara nu för tiden. Exakt vad eftervård är går inte att ge ett enkelt svar på. Det kan vara allt från hudkontakt till ord. Var och en fungerar olika och behöver olika saker. Det ligger ett ansvar på var och en att lära känna sina egna behov, men lika mycket ett ansvar på den eller de andra att erbjuda yta för att möta upp. För det är inte så jäkla lätt alla gånger att i en dipp dagen efter klara av att be någon eller några som redan checkat ut om hjälp, om stöd, om vård.

Såklart gjorde jag själv inte det. Det är lättare att lära än att leva, så att säga. Fast det hade också en orsak, och den låg i just att de det rörde hade checkat ut och att jag inte ägde en känsla av att de skulle avsätta utrymme för att ge mig det. Jag är väldigt lyckligt lottad att ha någon som inte checkar ut, som jag kan vända mig till när inget annat finns att hålla sig i, vilket också är något vi övat upp förtroende för i flera år. Med otaliga misstag, mest på min sida, i att möta upp. Jag tycker det sätter fingret på hur svårt det kan vara, särskilt när man själv är som mest sårbar, att våga be om det man behöver. För oftast är det jobbiga i vart fall mindre jobbigt än att också bära att inte bli mött i det.

Det finns naturligtvis saker man kan göra, strategier. Min andra partner har som regel att man skriver till henne i häraden 24 timmar efteråt. Det hjälper henne att släppa vissa saker och sortera i annat. Man kan komma överens om att "checka in" dagen efter och kolla hur allt är, oavsett vad. Det finns säkert fler sätt.

Jag tror det jag vill säga är att det är rimligt att vara rädda om varandra. Glöm inte att ett nu följs av ett efteråt, som kan önska sig en eftervård. Ta hand om varandra.

"Jag håller dig hårt om du släpper mig fri, om du släpper mig fri ska jag hålla dig hårt"

Det var egentligen inte länge sen, inte ens fem år, sen jag tog de första, trevande stegen nedför en snårig och halvt igenväxt stig utan att vara säker på vart den skulle visa sig leda. Med de där raderna av Lasse Winnerbäck formulerade jag ett helt nytt förhållningssätt till hur jag gör relationer.

Jag vill inte bli ägd och jag vill inte äga någon annan. Jag har hellre 10 fåglar i skogen, som då och då sätter sig på min axel, än en ensam i bur. Jag vill bli respekterad och respektera, men aldrig någonsin begränsa. I att älska ligger en önskan om att frigöra.

Så småningom började pusselbitarna passa ihop. Under hösten har känslan växt på mig: Jag är "där" nu. Så mycket som verkligen är bra kommer i min väg, och jag undrar: Får man ha det så här bra? Jag konstaterade senast jag vaknade att min säng uppenbarligen inte bara har trekanter, utan också fyrkanter, där jag låg tätt intill de två kvinnorna som deltagit i saga övning.

Jag är numera tydligen någon som allt fler gärna tar i, utan tång. Och vem är då jag att vara snål? Det är klart det går att göra rum för fler!

Jag gick på Winnerbäcks turnépremiär i Linköping. Vi ställde oss bland de främre raderna på golvet framför scenen, och jag kunde inte riktigt frigöra mig från känslan av att jag liksom försökte återuppleva nån sorts tonårsförälskelse, eller ungdomsdröm. När jag tittade omkring mig insåg jag att golvet omkring mig fylldes med människor som såg ut att göra detsamma, och med ens kände jag mig, liksom... gammal.

Konsertens starka medelålderslivstema gjorde inte saken bättre. Det fanns inte mycket av "hjärta och smärta". Det var liksom som fragment av filosofiska funderingar bland bostadsprisrallyn, deg som måste in, och tid som rusar förbi. Jag är tydligen vuxen nu, och bryr mig om räntor, börsen och kommunalskatten.

När jag känner så, så känner jag mig så jäkla tråkig.

Sen vaknade jag igår på ett hotell med någon jag inte bor med. Någon som är gift och har barn med någon annan. Nej, vi är inte otrogna, vi är flersamma. Det är något annat. Och när jag kollar mobilen ser jag att min sambo hemma ägnat natten åt en trekant. Den andra i den sängen samma vecka, den första var jag del av.

Och då tänker jag att ja, jag passerar nog som jäkligt "normativ", det är ju fan bara ett annat ord för "tråkig" och "ointressant". Men krafsa lite på ytan, och jag lever ett jäkla liv som är allt annat än. Min säng har tre-kanter, och mitt liv är så sjukt mycket mer och bättre och intressant än när jag var 20.

En av mina nära gillar analt. Sådär på nivån att det är en faktor som måste vara med för att hon ska komma. Hon brukar vilja ha det... "hårt" tror jag uttrycket är: Djupa och kraftfulla stötar i högt tempo. Hon kallar det "girigt". Så det brukar hon få, vanligtvis med någon stav. Själv är jag inte heller främmande för anala lekar, ska väl tilläggas.

Jag vet inte exakt varför, men någon kväll bara "klickade" det till i mitt huvud när jag såg en sån där enormt lång stav med två användbara ändar. Jag vet inte varför, men jag tände till ordentligt på idén att bli utsatt för hennes girighet i form av att ta emot samma stav som hon. På det sättet hon vill och behöver, och på så sätt lida för hennes njutning.

"Lida för hennes njutning", visst finns det något fint i det?

Det var teorin. Praktiken visade sig svårare (men vi har kommit en god bit på vägen). Övning ger färdighet.

Jag hittade en länk i ett blogginlägg här på K6. Som handlar om att lära ut hur man slickar fitta. Det finns också en annan med samma person som handlar om hur man kan pulla en tjej. Eller ja, en passage i den... Kvinnan bakom är Nina Hartley, en av världens större porrstjärnor. Jag gillar definitivt vinkeln...

Men till saken. Det är konkreta och handfasta tips på vad tjejer gillar. Nu har jag ingen aning om ifall de stämmer, tjejer här på K6 får gärna bekräfta eller dementera, men det är principen. Att konkret få visat för sig hur man kan göra. Det hade jag behövt när det begav sig. Inga plastfittor i genomskärning. Visst, jättebra för att lära ut reproduktion ur ett biologiskt perspektiv, men det finns ju också en hel del teknik runt själva sexet man behöver veta. Det lär man sig bäst av att se riktiga kukar och fittor. På film eller i verkligheten. På det här instruktiva sättet. För en riktig fitta ser inte ut som en plastimitation. Man får ingen känsla alls för hur det funkar med tillrättalagda passager "tjejens klitoris är mycket känslig..." Eller så är jag helt enkelt korkad. Jag har ju lärt mig senare genom trial and error, men ändå...

Men en realitycheck. Tjejer, är det bra eller usla tips?

http://www.pornerbros.com/219265/naughty-cougar-nina-hartley-loves-to-give-handjobs.html?wmid=332&sid=0

"Jag är hemma och vrål förskyld och orkar inte leta fler länkar åt dig nu. Det är trotts allt inte min uppgift att utbilda dig, om du är kritisk finns det jättebra genuskurser på GU, olika folkhögskolor och olika studieförbund. 

Inklusive obligatorisk block sen upptäckte jag :) Snälla nån, tagga ner... Det var visst att stampa på en öm tå att säga att man är kritisk mot feminism. Det är jag. Jag tror på att ingen ideologi som utgår enögt från det ena könets situation kan nå jämställdhet. Jag tror man måste ta ett mer holistiskt grepp och kallar mig därför "jämställdist". 

Hur som helst... Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Men kul upplevelse i alla fall. 

Yes. I övrigt har jag en bra dag idag. Får faktiskt svar på mejl idag :)

Låter det intressant? Jag är flyttbar inom södra Sverige. Kom gärna med egna förslag också!

Jag ser det inte som negativt. Men ytlighetens flyktighet är ett mynt med två sidor. Å ena sidan är det lätt att ta kontakt. Lätt att döda några timmar. Man snackar i några dagar. Sen vet man inte riktigt hur man ska fortsätta. Det blir svårt att skriva nästa meddelande. Det rinner ut i sanden. Och tillslut vet man bara om varandra. Jag kanske bara är dålig på att konversera. 

För övrig har jag alldeles för mycket att göra, och alldeles för roligt när jag gör det. Jag kommer ha episka berättelser att dra när det är dags för mig att få säga "på min tid förstår ni..."

"Mentalt rum"

En "egen värld" som man bygger upp med egna intressen. En plats att ta med utvalda människor till. Visa runt, förklara, dela. Och ta del av deras mentala rum. 

Jag tycker det är en väldigt vacker bild, och den fångar väldigt väl något jag känt men inte kunnat sätta ord på. Avsaknad av sådan. Inte hos mig själv, utan hos andra. En fråga man ofta ställer "vad har du för intressen?" och får svaret "inget, umgås med kompisar". Och i alla fall jag känner att något faller lite där. Där fanns inget mentalt rum, eller i alla fall inte intresset att släppa in.

Jag har ett annat problem. Att det jag sysslar med ofta betraktas som "tråkigt", "svårt" eller "komplicerat". En utmaning som jag har, att hitta människor som faktiskt kan ta sig in i mitt mentala rum också. Så i slutänden så blir det ofta att man förenklar "tja, jag gör inget särskilt". Fast jag egentligen sitter och skriver på ett yttrande till en detaljplan som är på samråd. Eller hittar nya sätt att bygga intressanta stadskvarter.

Är det kanske bara så att vi är rädda för att bli uppfattade som konstiga nördar? Kanske borde man våga öppna dörren lite mer till sitt mentala rum, trots att man vet att det är lite lustigt, konstigt och svårt? Fast det är alltid lättare att sätta upp en enkel fasad. Rivs den är det i alla fall inte jag som såras. 

Så det blir nog en enkel och slätstruken standardfras i nästa mejl också. "Jag kan mycket om lite och lite om mycket". 

Själv har jag inga förhoppningar om att få vad jag verkligen önskar mig i julklapp. Men likväl annat trevligt, om än av något mindre sexuell karaktär. Och egentligen är inte det bästa med julen presenterna utan julgodiset och all god mat! Det lever jag för, helt seriöst.

Men ha det fint allihopa. Ha en riktigt God Jul!

Men å andra sidan är hon ledig. Det här är tjejen som jag drömde om hela min tonårstid. Det är tjejen jag aldrig riktigt kommit över. Och det är tjejen som jag skulle kasta allt för ifall hon bad mig. 

Men ska jag vara helt ärlig tror jag inte att mina chanser ökat. Tror de fortfarande är noll, inga och obefintliga. Och det är nog bäst så. Men just ikväll känns det både bittert, surt och beskt. Usch. Det ärret satt visst djupare än vad jag trodde. Dags att gå tillbaka till att vara ytlig:

west_west is back on the market. Mothers, lock up your daughters. Daughters, lock up your MILSWANCA's*

*Mothers I'd like to sleep with and never call again

Annars så har jag nog inte så mycket att säga. Trevlig kväll!

När man söker läser man rätt många sådana. Eller tittar i alla fall kort på några. Tror jag har gått igenom 100 presentationer idag. De flesta bestod av en rad "Användaren har inte skrivit en presentation ännu" eller något i den stilen. Jag läste inte så noga. Lärdom: sökfunktionen är urusel. På ett ungefär.

Det är ojämn kvalitet på presentationerna. Inte så konstigt egentligen. En sak som jag tycker är tråkig är att många tjejer väljer en väldigt avvisande presentation. Man känner sig lite som något katten släpat in. Tråkigt att de tjejer som det handlar om känner att de måste ha en så avvisande ton. Men jag har å andra sidan förståelse för varför. Intelligensreserven. Klubben IQ fiskmås. Fast allvarligt talat. Jag tror inte de ens har kapacitet nog att läsa presentationen och känna sig ovälkomna. Resultatet kanske är motsatt. Att seriösa människor väljer att inte ta kontakt. En tanke sådär...

Det är svårt att söka. Särskilt om man avviker från mainstreamnormen. Svårt att hitta relevanta personer. Svårt när man inte ens egentligen vet vad man letar efter eller vilket mål sökandet har. Trassligt värre!

Men någon annan hade redan skrivit det inlägget, och det var bra för då fick jag tänka på meddelandet som läsare istället för som skribent. Och jag är sån att när jag läser saker så vill jag alltid sätta mig och vara motvall. Hitta fel, hitta brister. Klaga. Sätta dit. Och i det här fallet innebar det att jag hittade fel i min egen, ja vad ska man säga? lite småbegynnande uppgivenhet när ingen svarar. Det är lite som att söka jobb utan intressant utbildning. Efter två ansökningar känner man att man vikt sig ut och in och försökt sälja ut sin själ till vem som än bjuder i alla fall något för den. Det är ju inte så, men det känns lite så. Man förlorar proportionerna lite i den direkt själsdödande processen. Tur att vi teknologer liksom har förtur in överallt.

Nåväl, tillbaka till ämnet. Jag började fundera på det där bittra inlägget. Och insåg till slut att bara för att en delmängd tjejer är bittra på IQ-fiskmåsklubben betyder inte det att just de tjejer man skriver till vill ha ett genomarbetat och trevligt meddelande. Dessutom finns det inget som säger att just de är intresserade av just en själv. Och slutligen är det ju osäkert om man lyckades förmedla en god bild av sig själv eller om det blev sliskigt creapy. Det är svårt det där med att skriva meddelanden. Det tar massvis med tid, minst en halvtimma, och det är klart att det är jobbigt att inte få svar. Ibland hade det varit skönt med ett "Hej, tack för ditt meddelande men jag är inte intresserad av dig". Fast då ska ju tjejen, som ju ofta drunknar i mejl, hinna skriva det. Kanske lite orealistiskt. 

Fast kanske är det inte en så dum idé? Att visa att det faktiskt är värt att skriva ett seriöst meddelande, även om man inte är intressant för tjejen. Eller så får ni damer massor seriösa meddelanden också så att detta inte är ett problem. Det är också en möjlighet, då behöver man ju inte uppmuntra den goda vanan hos de som man ratar. 

"Människor som håller sig i tiden
lämnar ingen dröm bara drömd"

Förutom de där jobbiga detaljerna som att konka ut packning och att det saknas toalett på den där fina, avskilda stranden. 

Nu finns äntligen en lösning, nämligen att anlita mig! Jag ordnar logistiken från bilen och ordnar med en komplett toalettlåda för er att använda när det behövs - och givetvis kan även drickbart slängas in i paketet! 

Vad sägs om söndag t ex? Var inte blyga!

Livet går vidare. Jag kom till en milstolpe tidigare idag i ett projekt jag sysslar med. Hittade också äntligen någon timma att ta det årliga varvet genom köphysterin. Köpte inget, men inventerade lite smått. Det börjar klarna vad jag ska köpa i år. Jag försöker fokusera på det positiva. Slutspurten innan julen är aldrig något annat än stressig och ångestladdad, men 19e går jag av för året och tar jul. Längtar dit.

Lite BC-statistik från mitt kontaktsökande. Vad gäller K6 är situationen likartad, men BC var lättare att räkna ihop snabbt.

3/36 - Andel kontaktade där det blivit lite mejlväxling
0/36 - Andel träffade av kontaktade

Det är lättare att skriva "Hej, knula" inklusive felstavningar och spamma ut. Resultatet är nog det samma hur som helst. Noll. Fast det vet jag inte. Jag har inte testat. 

Hur som helst kan det vara en tanke till alla tjejer som säger sig vara trötta på irrelevant spam. Hur hanterar ni de som faktiskt gör sitt yttersta för att möta de önskemål ni uttrycker om seriösa och trevliga mejl?

Jag tror det var Albert Einstein som sa att tillämpa samma metoder men förvänta sig annorlunda resultat är ett tecken på galenskap. Jag kanske borde överge den där seriösa approachen...