Instämmer med smasugenkille, du måste berätta! Gör du inte det är det bara dig själv du straffar - trots att du egentligen aldrig gjort något fel - men det rätta är hur du än vänder och vrider på det att berätta! Du har allt att vinna - du får lätta ditt hjärta, du får reda på vad hon känner, du kan lättare gå vidare och känna att du varit ärlig mot dig själv, i vilket fall kommer hon med största sannolikhet att tycka du är öppenhjärtlig och kärleksfull, du kan inte veta hur hon känner för dig genom att tiga och bara se på, sen finns ju faktiskt möjligheten att hon tycker om dig också...! Du har inget att förlora - lägg "jag vågar inte" åt sidan och bara berätta! Hur det än går kommer du att inse efteråt att det var bra att berätta. Jag talar av egen erfarenhet - just do it! Nästa gång du träffar henne berättar du. Fundera inte så mycket. Skriv upp alla argument du kan hitta på för att inte prata med henne - låt lappen vara någon dag eller vecka - titta på den igen och riv den sen - för alla argument du hittat på är när du tittar på lappen bara ord på ett papper!

Det finns quite a bit of history att dra runt detta. Det handlar inte om att jag inte vågar. Som jag skrev i blogginlägget så är hon en mycket god vän till mig, vi har känt varandra i minst 15 år. Hon vet att jag har varit intresserad av henne. Jag har redan försökt bli tillsammans med henne, även om det är några år sedan nu. Jag är förhållandevis säker på att hon inte är intresserad av mig, och sannolikt "friend-zone:ar" hon mig numera. Och för övrigt tänker jag inte vara så taktlös att jag raggar på henne bara dagar efter att hon fick sitt hjärta krossat. Jag är hennes vän också någonstans. Det gör saken enormt komplicerad då mitt ansvar som vän krockar med mitt ansvar mot mig själv. Men tack för all moralisk support :)