Novella

Ett av mina största problem, enligt mig själv, är att ge lagom. Lagom av mig själv, min energi och tid. Jag blir väl bara så himla glad av människor. Sen märker jag att jag är den som gör mest. Står kvar sist. Försöker igen. För att jag så gärna vill lösa det. Har du några kloka tips på när du märker att det räcker? Har du några hållpunkter som du ser upp med i relationen med andra? Hur låter du bli att ursäkta dåligt beteende från andra? 

När vet du att måttet är rågat? Oftast finns känslan där. Viljan. Men sanningen eller den gamla sanningen behöver inte alls finnas kvar. 

Tacksam för all input!

Det där händer lite då och då. Har flera exempel på flera kompisar som med nyfikna ögon frågat vad jag tycker. Jag som kompis har bara en enda plikt. Att se till denne väns bästa. Det enda jag kan säga är som det är. Att hon verkar förtjäna bättre. Jag önskar ju henne en partner som gör henne lycklig. I samma ögonblick ändras då alltid hennes ögon, oavsett vem det är. Alltid har det varit en inre förväntan och förhoppning tydligen, att jag ska dra i hennes riktning. Förlåta killens tillkortakommanden och istället övertala henne att sänka kraven. Nöja sig. Ge honom en chans till. Att hon kanske missförstått. Kanske allt de där stämmer. Kanske hon borde. Men jag vet att man inte kan övertala någon. 

Jag tror på att samexistera med andra. Anpassa sig lite för att bidra till ett sammanhang. Men inte till absurdum. Ingen annan kan lära någon annan något, enligt mig. Egentlgien. Låter kaxigt kanske. Men jag ska förklara. Hade det varit så hade jag kunnat dansa balett. I sådana fall hade jag för längesedan lärt svärmor att köra bil. Eller lärt min egen mamma att använda en smartphone. Nej. Hur gärna vi än vill så kan vi inte det. Vi kan inte bestämma oss för att lära någon annan något. Den personen måste själv lära sig. Men man kan utan tvekan härma någon, ta inspiration eller hjälp. Så är det. I alla fall. 

Många gånger har kompisen ilsknat till och försökt förstå varför jag har sån otur då jag tänker... De slänger ur sig fraser som att ingen de tycks dra hem verkar duga åt mig. Det handlar inte om det. Det är inte mig de ska behaga. 

Men efteråt vill jag blygsamt säga att det alltid blir på liknande sätt. De inser själva efter obestämd tid att de förtjänar någon bättre, då de faktiskt möter en sådan. Då först försvinner den svaga och bleka skuggan av en riktig man in i tomma intet. 

Sopan är inte längre intressant då någon annan lyser klarare. Först kanske den första mannen försöker sträcka upp sig lite. Bete sig lite bättre. Men en sak ska man komma ihåg. En person är aldrig så underbar som precis då man träffats och är nya och spännande för varandra. Är människan inte en trevlig och tillmötesgående i inledningsfrasen så kan man räkna ut resten. Då man bott ihop i 10 år. Har lån ihop och delar slentrianmässigt sex. Tråkig mat på vardagarna. Vem blir man då?  Det är ju då man behöver minnas den härliga inledningen. Sträva efter den nyfikenheten igen. Tillsammans. Om den känslan inte ens funnits från start blir det tungrott, minst sagt.

Jag har minnen av män. Som verkligen vägrar försvinna ut mitt huvud. Som jag tänker på då o då. Men sanningen är att det inte är verkligheten jag saknar. Det är mina egna känslor o minnen jag längtar tillbaka till. Den jag längtar efter finns inte ens längre. Om denne nånsin ens har funnits förutom i min egen vilja. Önskan om att det skulle vara sanning. I ärlighetens namn är inte kompisar de enda som försökt med detta. Jag med. Flera gånger. Nämligen att vända o vrida på sin egen upplevda sanning för att ursäkta andras agerande. Nästan utplåna sig själv för att reda ut något. Det är ju inte rättvist. 

Att älta o tänka kan ta död på en människa. Hjärnan skrumpnar ihop o energi slukas. Att vända o vrida på olika cenarion görs per automatik. Kanske blev de si för att jag gjorde så? Kanske är de så för att de va på det viset? Sanningen är att man lurar sig själv. Vad spelar de för roll om nån tänker på mig? Skiter man i mig så spelar tanken ingen jävla roll. Alls. 

Nej. Tänk om agerande o handling fick ta mer fokus i huvudet än känslor. Troligen skulle det bli en rimligare syn på verkligheten o hjälpa till i värderingar av händelser. Det är inte alltid guld som glimmar. Det kan faktiskt vara vassa glasbitar också. 

Ibland undrar man visserligen och verkligen varför man är här. Vad jag gör här. Jag kilar in då jag vill rensa hjärnan. Kollar runt. Läsa. Hoppas på det där eller den där gyllene mannen som får maillådan att glänsa o mig att glöda av leende... Men då länge jag träffar på vanliga, trevliga nissar är jag nöjd. Längtar efter att mentalt bli tagen med storm. 

Men är så glad o tacksam för alla trevliga människor som ser nöje med att snacka me mig. De som inte tillför något kommer jag ju inte prioritera... Längre. 

Idag har jag förresten haft en underbar dag! Fantastisk dag. Den lägger jag i minnet. :) 

Kramen. 

Han har så vitt jag ser inte ens en profilbild. Jag bryr mig inte ens om att kolla i hans album. Att snacka ner mig går inte i första mailet. Jag bryr mog inte. Säger min mamma eller man nåt kritiserande tar jag till mig det. Jag är ju en människa som är mån om andra. Jag lever i ett sammanhang och har blivit kallad inkännande. Men flera gånger har killar och gubbar av samma sort försökt få se flera bilder genom stt prata ner de jag visar. Som försök till omvänd psykologi.

De här männen måste ju ha nån sorts skev självbild. Som tror att jag vill göra allt för att behaga just dem. Att deras tid är så värdefull att jag ber om ursäkt för att de inte får se just min fitta... 

Spännande värld. Härliga värld. Allt är frid, stjärnan blid... Sjunger*

Saker o ting som gör vardagen lite roligare är inte så farligt. Speciellt inte om det är oskyldigt. Ler så skönt då jag tänker på det och njuter av det. 

Tycker om att känna mig ung, intressant och värd att lägga tid på. 

Block är inte dumt. Klart att den ibland missbrukas. Då en förklaring inte ens orkas led. Då nån vill mer än nån annan. Då det blir lite galet o känslomässigt... Stalkers...Blockknappen borde finnas i verkligheten med... Stopp. Nej. Vill inte lägga ler tid på dig. Punkt. Det som är lite sorgligt är att jag blir löjligt medveten om vilka jag har blockat... Mina ess. De jag gillat extra mycket. 

Han som jag ville så mycket mer med men som hade en galen flickvän som inte tillät saker. Han som rörde mitt hjärta o fick mig tro jag hade en vän för all framtid. Han som älskade mina noveller. Flera som fått en novell om sig. De som ville ha mig mer än i fantasin, de är många... Han som fick för mycket irl och sårade mig av misstag. Han som fick mig tro på snälla killar igen på nätet, men klantade sig stort. Han som velade fram och tillbaka o försökte leka med mig... 

Allihopa har jag blockat med veckor o års mellanrum. Varför då? Främst för min skull. Markering för att jag inte ska skicka mera mail. Inte lägga mer tid på just den mannen. Han är inte värd det mer. Inte den jag ville det skulle vara. Att se lån för den som den är kontra den man vill den ska vara är en utmaning. Inte minst på nätet. 

Låter de som att jag tar kontakter här lite väl seriöst? Kanske de. Varför skulle jag inte det? Det är ju mitt liv. Min tid. Och den jag pratar med är värd ett tydligt avslut. 

Kan inte sova denna natt och reflekterar över mitt liv medan jag går runt och städar. Reflekterar över mina inre styrkor och demoner. Jag skäms för vissa saker i min dåtid. Ingen är perfekt. Men helvete. Jag är nöjd över små framsteg också. Fan så stolt och glad jag kommer vara över alla framgångar som kommer finnas i min framtid!

I natt är jag glad. I natt är jag stolt. I natt tror jag att jag klarar detta. Inte allt på en och samma gång. Men jag grejar det här! I alla fall är en börda mer eller mindre helt borta. Som borde varit det för länge sedan...

Kanske kommer jobbiga tankar tillbaka. Men jag är så klar och över just detta så det är inte klokt! Just nu. Ja, jjust nu känner jag styrka i att vara lite stark. 

Härlig känsla! Nya upplevelser? Bring it on! 

Med detta vill jag säga att ingen kan känna någon bara för att man sett en bild på personen. Eller läst några rader i en blogg. Då och då får jag mail av killar son sett mig på håll, granskat mig och berättar sin syn på mig som person. Ibland smickrande, men oftast skrattretande fel... Jag har idag fått veta att en av de människor jag älskar mest och känt hela mitt liv fått cancer...

Jaja. Ja, men döm mig gärna för att jag verkar tyngd av allvaret. Tyck att man ska vara lättsam, kåt o glad på nätet. Du får gärna tycka jag är svårflirtad. För det är ju sant! Men du tror det är för att jag spelar svår. Du tror det, i sin tur, för att jag ändrat min press från inbjudande till smått rabiat. Jag och ödet är inte kompisar... Men jag kämpar, skrattar, lever och gör det bästa av det. 

Varje dag. 

Helt utan att jag vet varför eller vad som triggat igång det hela. Till detta hör också att orgasmen ofta är mycket mer intensiv och härlig. Naturligtvis upplever jag mig mer känslig på utvalda ställen och även humörsvängningar och smärta finns ju med på kartan... Men just det här med blixtsnabb tändning och skönare orgasmer alltså... 

Flera som känner igen det här? Gäller både brudar och killar som har eller haft en partner med liknande kroppsfunktioner? :)

Skulle vilja göra om det. Skulle vilja göra det bättre. Umgås mer med de som inte längre finns. Bara glad över det jag inte hade vett att vara glad över. Skulle vilja vara mer tacksam över det jag nu skulle vara mer tacksam över. Skulle vilja veta det jag vet idag. 

Skulle vilja vara i en ännu yngre kropp för att kunna njuta med ett äldre intellekt. En större bank av erfarenheter. Skulle vilja resa tillbaka för att njuta av att förstå det jag trodde jag förstod men aldrig gjorde. Skulle vilja vara ännu mer ödmjuk inför det lilla jag trodde jag kunde och visste. Jag vet mer nu. Jag hade velat vara där jag var då jag inte var nöjd. Då jag hade ångest över det utseendet jag skulle älska att ha idag. 

Jag skulle vara tacksam över att få en dag till i dåtiden. Men varje sekund är en sekund till. Ett steg till en ny dag och till ett bättre och mer nyanserat liv. Jag tänker fortsätta kämpa. Tänker fortsätta försöka lära mig. Njuta. Förstå. Vara tacksam. Idag är idag. Igår är igår. Imorgon vet jag inget om. 

Men jag är tacksam. Tacksam för att jag är född då jag är född. Att jag har de föräldrar jag har. Att jag lever i den tid jag gör. Att jag har en kropp som försöker. 

Vänner, familj och så mycket att vara tacksam för. Jag kommer fortsätta tveka. Vilja. Önska. Gråta. Men jag är så tacksam. För att just jag får älska och känna. Tack. 

Jag tyckte om o gå o klämma o kika. Köpte äntligen min dildo med Sugplopp! Efter år av funderingar. Nu äger jag en sån. Inte provat än. Maken blev, av mig, påtvingad ett så kallat runkägg. De är sant. De heter så. Jag kan hälsa att alla som har möjlighet att skaffa en sån borde prova! Finns massor med olika prisklasser och mönster som masserar. Men han gillade den verkligen med lite glid. O vi använde den tillsammans som förspel. 

Kolla in det vet jag! Eller har du redan provat? Vad tyckte du eller din partner? Vem förtjänar inte en lyxrunk då o då! Jag tror världen blir bättre om fler får ha lite skönt då o då. ;) Ha en bra kväll!