Det där händer lite då och då. Har flera exempel på flera kompisar som med nyfikna ögon frågat vad jag tycker. Jag som kompis har bara en enda plikt. Att se till denne väns bästa. Det enda jag kan säga är som det är. Att hon verkar förtjäna bättre. Jag önskar ju henne en partner som gör henne lycklig. I samma ögonblick ändras då alltid hennes ögon, oavsett vem det är. Alltid har det varit en inre förväntan och förhoppning tydligen, att jag ska dra i hennes riktning. Förlåta killens tillkortakommanden och istället övertala henne att sänka kraven. Nöja sig. Ge honom en chans till. Att hon kanske missförstått. Kanske allt de där stämmer. Kanske hon borde. Men jag vet att man inte kan övertala någon.
Jag tror på att samexistera med andra. Anpassa sig lite för att bidra till ett sammanhang. Men inte till absurdum. Ingen annan kan lära någon annan något, enligt mig. Egentlgien. Låter kaxigt kanske. Men jag ska förklara. Hade det varit så hade jag kunnat dansa balett. I sådana fall hade jag för längesedan lärt svärmor att köra bil. Eller lärt min egen mamma att använda en smartphone. Nej. Hur gärna vi än vill så kan vi inte det. Vi kan inte bestämma oss för att lära någon annan något. Den personen måste själv lära sig. Men man kan utan tvekan härma någon, ta inspiration eller hjälp. Så är det. I alla fall.
Många gånger har kompisen ilsknat till och försökt förstå varför jag har sån otur då jag tänker... De slänger ur sig fraser som att ingen de tycks dra hem verkar duga åt mig. Det handlar inte om det. Det är inte mig de ska behaga.
Men efteråt vill jag blygsamt säga att det alltid blir på liknande sätt. De inser själva efter obestämd tid att de förtjänar någon bättre, då de faktiskt möter en sådan. Då först försvinner den svaga och bleka skuggan av en riktig man in i tomma intet.
Sopan är inte längre intressant då någon annan lyser klarare. Först kanske den första mannen försöker sträcka upp sig lite. Bete sig lite bättre. Men en sak ska man komma ihåg. En person är aldrig så underbar som precis då man träffats och är nya och spännande för varandra. Är människan inte en trevlig och tillmötesgående i inledningsfrasen så kan man räkna ut resten. Då man bott ihop i 10 år. Har lån ihop och delar slentrianmässigt sex. Tråkig mat på vardagarna. Vem blir man då? Det är ju då man behöver minnas den härliga inledningen. Sträva efter den nyfikenheten igen. Tillsammans. Om den känslan inte ens funnits från start blir det tungrott, minst sagt.
Jag har minnen av män. Som verkligen vägrar försvinna ut mitt huvud. Som jag tänker på då o då. Men sanningen är att det inte är verkligheten jag saknar. Det är mina egna känslor o minnen jag längtar tillbaka till. Den jag längtar efter finns inte ens längre. Om denne nånsin ens har funnits förutom i min egen vilja. Önskan om att det skulle vara sanning. I ärlighetens namn är inte kompisar de enda som försökt med detta. Jag med. Flera gånger. Nämligen att vända o vrida på sin egen upplevda sanning för att ursäkta andras agerande. Nästan utplåna sig själv för att reda ut något. Det är ju inte rättvist.
Att älta o tänka kan ta död på en människa. Hjärnan skrumpnar ihop o energi slukas. Att vända o vrida på olika cenarion görs per automatik. Kanske blev de si för att jag gjorde så? Kanske är de så för att de va på det viset? Sanningen är att man lurar sig själv. Vad spelar de för roll om nån tänker på mig? Skiter man i mig så spelar tanken ingen jävla roll. Alls.
Nej. Tänk om agerande o handling fick ta mer fokus i huvudet än känslor. Troligen skulle det bli en rimligare syn på verkligheten o hjälpa till i värderingar av händelser. Det är inte alltid guld som glimmar. Det kan faktiskt vara vassa glasbitar också.
Kommentarer