Ett av mina största problem, enligt mig själv, är att ge lagom. Lagom av mig själv, min energi och tid. Jag blir väl bara så himla glad av människor. Sen märker jag att jag är den som gör mest. Står kvar sist. Försöker igen. För att jag så gärna vill lösa det. Har du några kloka tips på när du märker att det räcker? Har du några hållpunkter som du ser upp med i relationen med andra? Hur låter du bli att ursäkta dåligt beteende från andra?
När vet du att måttet är rågat? Oftast finns känslan där. Viljan. Men sanningen eller den gamla sanningen behöver inte alls finnas kvar.
Tacksam för all input!
Kommentarer