Svår text att jobba på, men endera dagen blir den antagligen en roman.
---------------
Medan hon letar efter något i sin ryggsäck minns jag så tydligt min ungdomskärlek som ständigt gjorde matematik av mänskliga relationer. Vi hade långa diskussioner, oftast om nätterna i hans pojkrum hemma i hans föräldrars villa. Hans rum var i anslutning till garaget, där man kunde öppna garageporten någon halvmeter utan att den automatiska lampan tändes. Det var viktigt att hans föräldrar inte visste att jag var där, vilket de självklart kände till ändå. Det hände att jag såg mamman sitta vid köksfönstret när jag gick hem, långt efter midnatt, höll koll på när hennes sons flickkamrat gick hem. Hon satt i mörkret med ansiktet några centimeter från fönsterglaset, och gatuljuset gjorde hennes bleka ansikte än mer som ett spöke. Sant var att hon var väldigt blek, till skillnad från hennes make, och sonen, med de många siffrorna. I minnet kommer jag inte ihåg ifall de var latinamerikaner eller något, men hon var säkert nordisk. Blek och icke-latinsk.
Vi kan inte ha varit särskilt gamla, pojken och jag. Det var långt innan jag började ligga med pojkarna i skolklassen, och det var ännu inget vi diskuterade under dessa smygande nätter.
I alla fall: Hans teorier var uppdelade i geometriska figurer. Det var en sorts matematik för att förklara hur man gillade varandra. En variant var att han och jag, också var han och jag. En annan beskrev han och jag som en tredje, överlägsen individ, som vi bara kunde vara tillsammans. Utan den ena av oss, återgick vi till att vara en av oss. Tillsammans var vi tre.
Några månader senare hade hormonerna hunnit ifatt oss, något tidigare till mig än honom, så jag föreslog att vi skulle klä av oss nakna, och det gjorde vi. Just den kvällen såg jag båda föräldrarna i köksfönstret när jag gick hem, men när jag vände mig om, var det ingen där. Jag tror det var en fredag, för veckan efter, på måndagen, fick vi veta att pojken hade hängt sig i garaget.
