Bokstavskombinatione

Nä jag vet fan inte själv vad jag tänkte just där, det verkade ehh vettigt just då. Men det är tydligen brottsligt hehe Ibland måste man älska regelverk, brottsligt :-) Jag tänkte i mitt stilla sinne, snälla moderatorer om ni bara visste vad jag egentligen gjort som faktiskt är brottsligt på riktigt. Ja just det, på riktigt. Det är inte brottsligt att erbjuda sig att kväva dem med arslet. Stillöst, puckat, barnsligt ja vad som, men brottsligt nej det är det inte.

Bortsett från sånt där, så flyter livet, det är faktiskt helt okej när jag tänker efter. Ytligt menar jag då. Rent krasst är det helt okej, kanske till och med bra på riktigt. Om jag vore någon annan så kanske jag hade varit nöjd där.

Men nu är jag precis jag och därför är jag inte ett skit nöjd med det där. Jag vill ha mer, massor, mycket ja allt. Jag vill ha allt. Kommer jag få det? Nej nej det kommer jag inte. Överlever jag ändå? Ja absolut, klart jag gör. 

Jag får frågor här inne ibland och antaganden också, gällande mitt val av nick, japp ni vet det fattar ett R i slutet, jag vet det också, faktiskt ;-)

Det antas saker, det är okej, det är bara inte okej när ni tar mig och dig för samma lika rakt av. Sist jag kollade var jag en individ och du var en alldeles egen individ du också, inte lika samma.

Jag går i valet och kvalet gällande om jag skall vara lika personlig här inne nu som jag var förr på en annan användare. Det där med bara yta funkar ju som sagt inte så länge för min del. Samtidigt så gråter mitt hjärta blod när jag förlorar mina skrivna ord, de är viktiga för mig. Det jag skriver är viktigt för mig, så enkelt är det. Mycket för att jag har lättare för att skriva om saker än att tala om dem, rätt ironiskt, för jag är absolut en pratkvarn av rang... Men i sista änden skall man nog ta till sig mer av vad jag skriver än vad jag säger, för grodor flyger ur min mun i rasande fart ibland och jag har förmågan att förvirra vem som än talar med mig, medveten och omedvetet, ett försvar absolut, praktiskt och dumt på samma gång.

Nå skit samma, mitt val av nick var det, tappade tråden ett ögonblick ;-) Ja jag diagnoser, det är en rätt ny grej i min värld, jag lever och lär liksom. Blir till och från omtänksamt varnad om att jag borde tiga om detta, inte vara så öppen, vara försiktig för andra kommer döma mig och tydligen hårt dessutom. Det är okej, döm på. Ni får på allvar leta länge för att hitta någon som bryr sig mindre. Jag har alltid varit dömd, det är inget nytt för mig, jag är både van och härdad. Väldigt få människor har förmågan att trycka till mig. Jag är en överlevare och sådan har jag alltid varit. Är helt och full medveten om hur starkt mitt psyke är, det är starkt. Förstår om det låter för jäkla skrytsamt, men det är inte så jag menar det. Jag har bara lärt mig med åren att jag faktiskt är stark, lite kul då jag själv sett mig som så svag och vek och menlös. Samtidigt inser jag rent logiskt att det är fel av mig att se på mig själv på det viset. Det finns människor här inne som är en del av mitt verkliga liv, ni vet det där vi alla har utanför datorskärmen. Kanske kommer jag få äta upp detta inlägg lite. Samtidigt så vet alla som känner mig att det jag skriver faktiskt är helt jävla sant.

Man får val i livet, på samma sätt som man kan välja lycka kan man också välja sorg och annat negativt, bitterhet osv. Man väljer själv. Visst lamslås man av besked, av förlust, av att bli sviken, bedragen och annat, det kan vi inte styra. Men vi kan styra vad vi gör med erfarenheterna när vi landat och tagit in allt. DET STYR VI genom de aktiva val vi gör, dock är många omedvetna om alla de valen och ibland får man jobba på att inse att man gör dom och sen på att gör dem med aktiva, alltså man ställer helt in och om hjärnan genom aktiva val, som den sen använder sig lite mer automatiskt av senare. Förändring av tanken, tankens kraft helt enkelt.

Långt innan mina diagnoser sattes så visste jag inne i mig själv att något, något gör mig lite annorlunda och inte riktigt som andra. Därmed inte sagt att det är fel, jag anser nämligen inte att jag är fel, jag är helt jävla rätt. Vågar inte ens fundera på hur mitt liv varit utan adhd, hade jag ens hittat de lösningar som jag gör med hjälp av detta handikapp. Nej jag tror inte det, jag tror min förmåga att tänka utanför den där berömda lådan finns just för att jag har adhd, att jag tacklar, ser och löser saker på ett helt annat sätt, mitt sätt. Rätt eller fel, fan vet. Det finns många stigar till bergets topp, men utsikten är den samma ;-) Genom åren har jag samlat på mig massor av trix som underlättar mitt liv. Strategier osv. Ibland faller hela mitt korthus ihop och jag får skrapa ihop alla delar och börja om och så rullar det på. 

Om andra vill stämpla mig enbart genom informationen att jag har adhd så tycker ju jag i sista änden att det säger mycket mer om dem än det någonsin kan göra om mig, det i sin tur innebär ju att just de människorna är människor jag aldrig hade velat ha i mitt liv ändå. Hade du velat ha folk i ditt liv som dömer andra så snabbt och enkelt? Nä inte jag heller faktiskt.

Har jag stundvis värdelös impulskontroll? Svar ja

Är jag tanklös? Svar ja 

Är jag lågt begåvad? Nej, snarare motsatsen OCH det är en förbannelse i sig. Hög IQ är inte bara någon jävla gåva, det kan vara och är för många även en förbannelse många gånger. Nej jag är inte ensam om den åsikten. De människor med en IQ som min som jag lyckats träffa håller jag hårt i, de är de få människorna där jag kan vara jag och tänka och tycka fritt och de följer med i tankekedjan utan att man behöver förklara allt om och om igen. Precis här går jag emot normen, man får inte kalla sånt en förbannelse, usch och fy av mig. Man skall vara glad och tacksam, jo och ödmjuk. Ledsen alltså, det är inte alltid min grej. Ödmjuk är jag, men det där med normer och sociala koder och mönster ;-) Så nej oavsett hur glad och tacksam jag är för att jag är en tänkande varelse, så hade jag nog när som bytt bort en hel del av min IQ mot en lägre, så länge resultatet av det hade gjort att jag var en mer nöjd människa, ja då hade jag bytt rakt av faktiskt. Sen ironin då att ha en hyfsat smart hjärna och inget att använda den till hahaha :-D Nej jag är inte bitter egentligen, jag skrattar ofta åt mig själv, min lott i livet och min jävla öde. Någon dag kanske jag kan vakna och bara aha det där det vill jag lära mig och bli nästan bäst på just det. Men jag har ingen sån där grej, inget sånt där mål och utan mål är min förmåga till hyperfokusering också menlös. Jag vill studera, plugga, det är min grej, rakt igenom min grej, men vad, till vad, vad skall jag bli? Ja alltså jag vet inte. Det är inte så att jag anser att jag måste bli något stort, att jag måste göra skillnad, nej det måste jag inte. Hade varit väldigt nöjd om jag vaknade och bara yeah jag skall bli den bästa pizzabagaren ever. Så nej jag måste inte bli atomfysiker Einstein två, jag måste inte rädda alla svältande barn, men jag hade gladeligen lagt hela min själ i att försöka göra det om jag kunde.

Så eftersom jag står där jag står och jag är den jag är, med de skador och diagnoser jag har. Så försöker jag för första gången i mitt liv ta det lugnt, lugnt, sansat, metodiskt, stressa långsamt ( seriöst visst låter det väldigt bra? Inom mig rasar samma duracellkanin på amfetamin som vanligt ) Men utåt försöker jag vara realist, hålla mig på planeten jorden och bygga mina legoklossar långsamt, noga noga analysera allt. Naturligtvis kan jag inte bestämma allt själv, jag måste vänta in andra, hela hela tiden, vänta vänta vänta, känns lite som när jag började skolan, sitt still på stolen, räck upp handen innan du talar, nej man får inte, sitt still, var tyst, sitt sa jag. Måste du greja med pennan sådär jämt. JA DET MÅSTE JAG för annars hör jag inte vad du säger!!!! Inom mig är allt samma och annorlunda samtidigt. Så jag väntar utan tålamod ;-) Men jag gör det, kugghjulen får ha sin gång. När de tuggat klart så kan jag utvärdera alla resultat och först då kan jag börja göra realistiska mål, sakta, säkert och målmedvetet jobba mig framåt, ditt jag vill.

Så min högsta önskan är ju att den där aha upplevelsen dyker upp inom mig medan kugghjulen sakta maler på. Min enda önskan just nu är alltså detta. Det är det enda utöver allt jag redan har som jag vill ha, som jag längtar efter och behöver, det där målet. För jag vet att jag kan, jag har redan bevisat det för mig själv, jag kan faktiskt och jag kan dessutom helt jävla själv. Alla de strider jag haft, alla mina fall, alla gånger jag legat längst där nere i brunnen rent mentalt, så har jag rest mig, skrapat ihop mig själv och fortsätt gå. Så jag vet att jag kan själv. Just nu fick jag iden om att posta denna text som anteckning inne på min fb, fast det vette tusan om jag vågar :-D

Bara för att jag kan själv så betyder inte det att jag måste vara själv eller att jag dissar andra. Är helt otroligt tacksam för de nära och kära jag har med mig. Fantastiska människor på så många sätt och vis att jag inte ens kan sätta ord på det och då är ord ändå min grej ;-)

Joo det var också grundtanken med mitt nick, bokstavskombinationer är ord och jag älskar ord. Gissar att jag kastade att yta åt helvete precis och massor av bokstavskombinationer blev det. Vem bryr sig? Jag gör, det är ju för min skull jag skriver inte sant :-)

Hoppas alla haft en hyvens helg och njuter av livet och tar vara på saj!

Nå passion, passion är ett bra ord, men kan även ses som förödande. Kemi, passion, sex, kärlek. Hur vet man skillnaderna alla gånger, vet man ens?

Hur många kan man få plats med och älska i samma hjärta, finns det ett stopp där?

Är vi byggda för tvåsamhet och monogami? Om vi nu är det, varför är ca 50% otrogna? Det är iaf vad undersökningar säger att vi människor är. Med det som bas så tänker jag att fler relationer hade fungerat bättre om de hade öppna relationer, som en primär partner och sen sexpartners. Eller poly då, för där kan man ju absolut säga att man får plats med fler än en kärlek åt gången och att det dessutom är helt okej och ingen behöver skämmas eller gå bakom ryggen på någon alls. Vilket man ju inte behöver vid en öppen relation heller rent sexuellt då.

Så vad gör att så många envisas med att leva monogamt? Samhällets normer, partnerns önskan, en illusion om hur det skall och borde vara?

Vem bestämde det, Gud? Om gud inte finns och så få tror på gud, varför lever man då efter en norm satt ur kristendomen? 

Jag har bara levt i monogama relationer och det har fungerat för mig, otrohet har aldrig lockat mig, det är konstigt, för jag är egentligen en slampa utan större moral, eller jag var, sen blev jag förälder. Visserligen fortfarande en slampa med låg moral innerst inne.

Däremot har jag levt ihop med en som var otrogen jag vette tusan hur många gånger, men många var det. Det lustiga är att jag visste varje gång, varje gång det var på gång eller redan hade hänt. Små små saker i beteendet förändrades varje gång. Jag sa till och med åt honom att jaha det är dags igen. Hon svår på än de ena än det andra, att nej absolut inte. Jaja sa jag det kommer fram snart nog, det kommer alltid fram raring och det gjorde det. Samma visa varje gång. Här kommer då det som jag såhär i efterhand tycker är komiskt, märkligt udda. Jag erbjöd denna man en öppen relation, så slapp han skammen, slapp ljuga, smyga och försöka gömma saker och sopa det under mattan.

Men NEJ det gick inte för sig, hell no att en annan man skulle få ligga med mig. Vi hade redan en deal att jag fick ligga med kvinnor om jag ville. Han visste att det fanns större risk att lämnade honom för en kvinna än för en annan man, ändå denna fullständiga avighet och vägran till en öppen relation, ingen annan man skulle in i mig.

Kan inte låta bli att fundera på vad som skapar denna avighet. Vad gör att det är så jävla viktigt att ingen annan man knullar ens kvinna när man själv har behovet av att vara med andra, bli bekräftad av andra? Finns där ens en logik? Vilken är den, upplys mig du som förstår eller tror dig förstå.

Jag behöver inte förklara att denna relation var mycket, men inte sund, normal eller funktionell. I omgångar var den absolut funktionell. Men jag tappade också bort mig själv, helt och fullständigt. Det har tagit mig många mer år att skrapa ihop mig själv, försöka hitta mig själv, laga och lappa än vad relationen var lång. Den borde aldrig varat på länge. Men jag är envis och obstinat OCH jag kan vägra som ingen annan när folk säger åt mig vad jag borde göra OCH jag vägrade, bara vägrade ge upp, vägrade ge mig. Den borde aldrig varat längre än ett år, första året var bra, resten lemlästade mig långsamt, plågsamt, jag märkte det inte ens själv. Det är med facit på hand som jag ser saker med öppna ögon. Han trasade sönder mig, brukade mig, förbrukade mig. Dränerade mig på energi, på kraft. Så många saker som påverkade det där. VI levde i twilightzone. Fanns egentligen inte många saker som var helt rätt, som var bra, riktiga, lagliga eller normalt vanliga.

Aldrig någonsin mer kommer jag leva så, aldrig någonsin mer kommer jag backa på mig själv sådär. Det finns många människor som är rädda för ensamhet, som är rädda för att vara ensamma, själva. Jag är inte en av dem. Jag gillar ensam, uppskattar ensam, jag är mer rädd för tvåsamhet, för känslor med allt vad det innebär. Det är inte många saker som skrämmer skiten ur mig, men det och spindlar gör det...

Det märkliga är att jag var aldrig kär i mannen jag levde med, det fanns ingen förödande passion mellan oss, jag älskade honom, men jag var och blev aldrig kär i honom. Jag älskar honom än idag faktiskt, han är en riktigt god vän. Som vän är han bra, som partner på den tiden var han mindre bra. Han har jobbat en del med sig själv och det fanns såklart skäl och förklaringar till hans beteende, jag vet om dem. Det var delvis dessa som höll mig kvar. Jag kände ansvar. Han var som ett förvuxet barn på många sätt. Saker är ofta mer än de ser ut att vara. Utan mig hade han troligen varit död idag, hans egna ord. Men utan honom hade jag också varit död, han räddade mitt liv en gång, så jag gissar att det går jämt upp.

Hade jag kunnat leva om det så hade jag aldrig gjort samma val. Jag var trasig när vi möttes, trasslig och in i döden sorgsen, förblindad utan förmåga att fatta vettiga beslut.

Tur man lär sig av sina misstag, även om det går år innan insikterna fullt når en och man kan ta in dem. 

Så mina ledord är kan själv va fan! ;-) 

Enda riktiga baksidan med att vandra själv är att när det rämnar så finns det ingen där som kramar om en och lovar att allt blir bra eller bara finns och låter en rasa ut för man behöver det. Ibland känns det som en väldigt stor baksida iaf de usla dagarna. 

I det stora har jag ju inget emot att vara allena. Men just idag hade jag uppskattat om livet varit annorlunda. 

Det går över, det går alltid över. Inget med idag är annorlunda än andra gånger. Ibland blir det bara mer än jag orkar hantera och bråka med på samma gång. Får vara tacksam att avkomman är kidnappad så jag kan vara ett ras idag, svära, gråta och vara allmänt i olag med mig själv och världen i övrigt, ett paket av smärta och sorg. Imorgon är en ny dag, en då jag måste vara den som kramar, tröstar och står stadigt. Så vi ses du och jag morgondagen. 

"Om det verkligen finns ADHD, ADD osv. så kan det inte vara ett nytt fenomen. Stökiga elever har funnits i alla tider. Skillnaden är väl främst att en lärare idag inte får höja rösten, eller slå näven i bordet, utan att det ska klassas som misshandel.

Jag hade själv ca 5 klasskamrater som i dagens läge säkert haft diagnosen ADHD/ADD. Efter några väl valda ord från läraren var de dock tysta. Märkligt att det gick att hålla ordning på stökiga elever förr.

Idag ger man stökiga ungar lite knark, och låter dem hållas. "

Nedanstående text är ett svar på ovanstående, från ett helt annat forum. Egentligen inte ett svar heller utan mer jag som bara blev så jävla trött på folk överlag. Lägger in den här för jag vette tusan, kände jag borde spara det och att jag kommer använda det i framtiden till något. Vem vet kanske den där boken jag funderat på i en 8-10 år :-D

Enda fördelen är att ni gör det så enkelt att sortera ut de män som har fungerande hjärnor här inne, ni vet de få män som inte stoppar hjärnan i någon byrålåda så fort de loggar in på en sexsida. 

Hade ni uppfört er såhär irl så hade ni fan fått en smäll. Ni är som en enda stor skamfläck som tyvärr drabbar även de vettiga männen då många blir skeptiska pga ert usla uppförande. Pinsamma är ni och jag skäms över er. Det är uppenbart att ni inte har vett nog att göra det själva. 

Till er andra vettiga. Underbart att ni finns :-)