Båda var trötta efter dagen och omställningen mellan kyla och värme. Jag visste att det fanns större förutsättningar för en bra och givande kväll på klubben om båda var pigga, glada och full i gas. Jag mindes i ett trollslag några av de gånger då trötthet helt lamslagit stämning, glädje och livslust... Fråga mig inte hur det gick till. Men utan att egentligen bestämma så var det bestämt. Solklart. Vi skulle dit. Mannen la sig på sängen och sa lite kaxigt att han kunde börja göra sig i ordning när jag var klar. Med en grimage började jag fumla bland smink och rakhyvlar. Jag visste han hade rätt.
När alla onödiga hårstrån på min kropp var borta tog jag en varm dusch. Tänkte på att jag inte tänkte så mycket. Jag var inte kåt, inte sugen, bara som en fiolsträng. Jag visste hur skört det här var. Hur sjukt de här var! Jag var verkligen inte nåt material för parklubb. Swingers va för helvete inget för mig. Eh... Jooo. De va de. Visst...
Jag smorde in mig och petade, pillade och duttadet. Blåste håret. Sminkade fel och sminkade om. Jag lovar att en astronaut pysslar med liknande minutiösa förberedelser inför en helt ny resa. Nästan iaf.
Så stod jag där äntligen framför spegeln. Kände mig snygg. Barnens i en svart klänning med brodyr över bröstpartiet och chiffong över kjolsdelen. Just den kvällen fick man komma klädd hur man ville. Bara de va fint o festligt. Mannen var så stilig i jeans o sober skjorta. Vi kollade på varandra. Stämningen går att beskriva. Totalt mekanisk. Kanske inte så sexig eller vibrerande. Kanske inte som vi tänkt. Om vi hade tänkt. Vi var öppna med o ta saker för vad det var. När jag tog på mig kavajen och halsbandet och svepte ett extra tag med det rosaskimrande läppstiftet kände jag. Herre Gud. Jag är på väg.
Hans hand i min. En extra check så brösten satt på plats i min svarta push. Dörren bakom oss stängdes.
I receptionen bad vi om en taxi. Den kom extremt fort och jag slängde ett öga på klockan som satt över receptionistens huvud. 22.45.
Nittiotalsmusiken dundrade från den mössbeklädda taxichaffisens bil. Han frös tydligen med tanke på klädsel. Men båda fönstren var öppna. Det blåste och vajade tag i min svarves. Jag tittade ut i den bläcksvarta natten. På alla vackra gula ljus och stadens försiktiga nattliv. Jag kände verkligen att jag levde. Jag levde! Jag lutade mig framåt mot framsätet där mannen satt. Jag tog på hans axel och jag vet han hörde jag log. Hur är det? Frågade han. Jag lever, kom det från mina läppar.
I grannstaden var det neonljus och barer öppna. Konstiga typer sålde leksaker mitt på trottoaren och de hade säkert kunna fixa knark om man önskat det. Det kändes som ett aningen ruffigt kvarter men hade stora fina hotellkomplex runt omkring. Vi hade angett adressen till ett hotell i närheten och hoppade av. Vi visste inte alls åt vilket håll vi skulle. Här kände jag en stor risk. Stress och överkänslighet är en dålig kombo när man ska se andra människor knulla... Även o andra sammanhang, men inte minst då.
Vi letade oss fram till stranden. Vackert. Sandstrand och knyckande svarta vågor rullade in. Jag försökte besöka en toalett o nervöskissa på en hamburgerkedja. Men de hade ingen. Vi vankade fram och tillbaka och stirrade på byggnaden. Den var svart, eller om det var ljuset som gjorde den det. Den var stor. Mörk. Skrämmande. På framsidan avslöjades mycket lite om var som dolde sig där inne. En affisch som såg ut att vara tagen från framsidan på en bok i Fifty sades of Grey- serien.
Vågar vi, visade jag? Med det samma svarade jag med en nervös stampning i marken. Näää, jag vågade inte. Jag omfamnade honom hårt och vi gick lite till. Jag ville han skulle ta min hand, se mig i ögonen och säga att jag visst vågade. Men han va lite nojig han. Men lite mindre fysiskt stirrig. Till slut förstod jag att det hängde på mig. Jag var så nära nu. Om jag inte visade att de här skulle gå bra skulle besvikelsen vara enorm då jag satt i taxin på väg hem inom en minut... Jag ville. Utan ögonkontakt o med ett resolut grepp i armen på hans skjorta kom ett: Jaaa, från min mun. Jag vågar. Jag visste att om nån kollat åt vårt håll och faktiskt brytt sig hade de sett vad vi var för skummisar. Att vi klättrade upp för trappen till den avskärmade avsatsen. Att vi var såna där avvikande, märkliga människor med onormal sexdrift. Pulsen steg. Neonslingan som visade vägen hypnotiserade mig och hjärnan försvann i någon sekund när jag öppnade dörren mot det helt okända...
Fortsättning följer.
Kommentarer