Livet rullade på och var emellanåt helt fantastiskt. Ibland väldigt vardagligt och i stundom ruskig guldkant. Men jag kunde inte glömma. Kunde inte låta bli de där tankarna som ständigt gjorde sig påminda. Tänk om ett par på stranden skulle börja smeka varandra? Skulle jag titta bort eller kika vidare? Då och då på en fest eller i en bar hade tanken slagit mig att sex hade kunnat kännas hur naturligt som helst. Hur onaturligt det än var för mig. Som prydhets-minister och allt... Tänk om andra bara visste. Tänk om de runt mig såg in i min hjärna. Vilken total chock. Söt och snäll. Hjälpsam. Rolig. Det var. Öl de epitet som snarare rörde sig kring min ringa person. Swingers? Nja. Nej. Skulle inte tro det.
Flera gånger påpekades i diskussioner med maken den erotikdödarna som gett oss sån energi och sexuell tändning. Att se flera personer klä av sig till musik. Att då en lap-Dance. Jag hade helt klart genrerna där för experimentella äventyr. Mannen var inte med på noterna. Nöjd med bara mig, hette det. Jag skämdes för att den romantiska och smickrande kommentaren aldrig riktigt räckte just i de sammanhangen. Jag var för nyfiken. Oerfaren.
Efter misslyckandet med parklubben i Göteborg hade vi mest kikat på alternativ. Jag hade tjatat och velat fantisera om situationer som kunde uppstå på en sån klubb. Tålmodigt hängde mannen på. Men utan egen drivkraft.
Så för en vecka sedan bestämdes det. Efter ett jobbigt halvår skulle en sista minuten tas. Till Spanien. Jag var tacksam för presenten som möjliggjordes tack vare mannens hårda slit innan jul. Han behövde slappna av.
Plong. Ett helt oväntat sms kom från honom. Jag hade visst missat det första gången och då reaktion uteblivit från mitt håll hade det skickats igen. En länk. Till en parklubb. Jag fattade ingenting. Jag hade som deltidssyssla att försöka tolka min älsklings signaler. Men detta var långt från möjligt att tänka sig. Med ett helt förvånat plyte konfrontrerade jag honom. Eh. Va!? Till svar fick jag den mest avslappnade blick tätt följd av ryck på axlarna. Ja, de va ju utomlands. Som att det nångång ens varit på tal som krav. Eller önskemål.
Hela veckan märkte jag en spänd förväntan. Tänk om vi skulle gå ändå? Göra slag i saken? Vi pratade om det som varit helt borta från kartan som något möjligt. Jag fick hopp och pirr. Längtan. Kände ett driv. Ingen vet nåt om livet bakom knuten. Skulle jag dö inom en snar framtid ville jag inte dö nyfiken. Det var ett som var säkert. Att vi hade pirrig energi emellan oss var helt uppenbart. Sånt är välkommet efter så många år tillsammans. Men Gud. Skulle vi våga...?
Kvällen innan flygets avgång vimsade jag runt. Valde kläder och underkläder o hade i bakhuvudet. Tänk om jag kommer dit. Vad ska jag ha på mig? Valet landade på svart. Svarta underkläder. Visste att det var ett säkert val i många sammanhang o de hade sin givna plats o väskan. Vissa temakvällar hade vi läst om och då vissa klädkoder. Ibland orkade jag inte ens tänka på det o försökte fokusera på att bara komma iväg. Lite sol...
Jag blir kåt nu när jag skriver om det här. Tänker tillbaka. På hur snabbt nåt kan ändras. O inte enbart i negativ riktning. Snarare tvärt om...
Fortsättning följer.
Kommentarer