| Del 3: Sötnosen Det hade varit en lång dag, men jag hade förberett mig inför kvällen med en förväntan som låg som en pirrande känsla i magen. Förfesten med mina vänner var trevlig, men det var här, på hemmafesten, som jag verkligen ville vara. Något i luften kändes speciellt – kanske var det höstens kalla vindar utanför, eller kanske insikten om att detta var en av de sista stora festerna innan vintern skulle stänga in oss i kyla och mörker. När vi kom in i huset möttes vi av värmen från människor, av ljus som var dämpat och mjukt, och av musikens rytmer som verkade sätta hjärtat i samma takt. Rummet var fullt av folk, alla rörde sig, skrattade och pratade. Ljusen kastade ett gyllene sken över alla närvarande, och jag kände mig fri i detta organiserade kaos, en del av något större. Så fort jag kom anlände till festen noterade jag gruppen som stod vid sidan av rummet, samlade runt ett bord. Det var många människor, och ljuset var lågt, men när jag såg dem kunde jag inte låta bli att känna att de verkade ha en viss närvaro och spänning runt dem. Medan jag samtalade fritt med mina vänner noterade jag att gruppen splittrats för en stund. En av dem stod mystiskt vid en bokhylla och drack ur ett glas medan en vaksam blick vandrade över rummet. När blicken mötte min skyggade jag automatiskt undan och landade på en av de andra som dansade med förvånansvärt rörliga höfter. Bakom honom närmare en vägg stod den vildvuxna lutandes på en stol och pratade med någon. Jag stod vid fönstret och försökte fånga in allt omkring mig när jag såg den mystiska röra sig mot mig. Han gick med en säkerhet som nästan var hypnotisk – det var något med hans sätt att röra sig som stack ut. När han kom närmare såg jag mer detaljer. Han bar en enkel svart tröja, men den satt perfekt på hans breda axlar och muskulösa överkropp. Hans mörka hår var kortklippt med en skinfade som betonade hans distinkta ansiktsdrag – en skarp käklinje och ett välansat skägg som fick honom att se både avslappnad och självsäker ut. Ett diskret silverarmband gnistrade på hans vänstra handled, och jag kunde se ett halsband med ett varghuvud som hängde runt hans hals, en enkel men kraftfull symbol som matchade hans tatuering på höger underarm – en varg med uttrycksfulla ögon. Hans mörka ögon mötte mina, och jag kunde inte riktigt avgöra vad de dolde. Det fanns något i hans blick som var svårt att läsa, men det var samtidigt fascinerande. Han stannade framför mig och lutade sig lite framåt, precis tillräckligt för att hans röst skulle nå mig trots musiken. "Hej, Sötnosen," sa han, och jag kunde känna hur mitt hjärta slog ett extra slag. Hans leende var lätt, nästan bara en antydan, och jag kunde inte låta bli att le mot honom. Vi började prata, men det kändes som om orden bara var en del av något större. Han var fåordig, men varje gång han talade var det med ett sådant lugn och självförtroende att jag drogs in i det. Medan vi pratade började jag lägga märke till att de andra i gruppen började närma sig. Plötsligt blev jag introducerad för Bobby. Bobby var stor, inte bara till längden men också bredden – han hade breda axlar och starka armar som syntes tydligt under den enkla vita skjortan han bar. Ärmarna var stilfullt uppvikta till armbågarna och på underarmarna slingrade tydliga ådror likt ormar. Skjortan var uppknäppt vid kragen, och jag kunde se ett tjockt guldkedjehalsband runt hans hals som glittrade i ljuset. Hans mörka hud reflekterade ljuset på ett nästan hypnotiskt sätt, och han hade flera örhängen i sina öron som bara förstärkte hans charmiga och lättsamma personlighet. Bobby log ett vitt brett leende när han hälsade på mig, och det var något varmt och välkomnande över honom att jag kände mig bekväm nästan omedelbart. Bredvid Bobby stod Johnny, och de två matchade i sina skjortor, fast Johnnys var mörkgrön i stället för vit. Johnny hade något mer eftertänksamt över sig, och hans leende var lugnare, nästan försiktigt. Hans långa mörkblonda hår var uppsatt i en tofs, och hans skägg gav honom ett robust och vildvuxet utseende, som om han var en modern viking som släppts lös på festen. På halsen kunde jag se en tatuering som slingrade sig uppåt – ett träd med invecklade grenar och rötter, nästan som om det levde på hans hud. Runt hans handled hängde flera läderarmband, slitna men stilfulla, som förstärkte hans bohemiska look. Och så var det Roberto. Han stack verkligen ut på festen med sin gyllenbruna hudton, mörka, svallande hår och intensiva närvaro. Han bar en kortärmad skjorta som var uppknäppt hela vägen, och jag kunde inte låta bli att lägga märke till hans definierade magrutor, liksom de komplexa, färgglada tatueringarna som täckte hans bröst och sträckte sig ut på armarna. Det var en dansande kvinna, en röd ros och flera spanska symboler som förenades i ett konstnärligt kaos som berättade hans historia. Hans sätt att röra sig var så naturligt, nästan som om han alltid dansade till musiken, även när han bara stod still. Hans händer var prydda med flera ringar, och han hade ett örhänge som blänkte till varje gång han rörde på huvudet. Deras närvaro gjorde att jag totalt glömde bort att jag var där med mitt sällskap, men det gjorde inget. Roberto sträckte ut sin hand mot mig och log lekfullt. "Vill du dansa?" frågade han med en röst som var både inbjudande och utmanande, och innan jag visste ordet av var vi ute på vardagsrumsgolvet, bland främmande människor. Hans grepp om mina händer var fast och självsäkert, och när han snurrade mig runt i takt med musiken kände jag hur världen omkring mig blev till en dimmig virvel av ljus och ljud. Hans rörelser var smidiga, och hans kropp verkade alltid veta exakt vad den skulle göra, som om han och musiken var ett och samma väsen. Jag skrattade högt när han snurrade mig ännu en gång, allt kändes så enkelt och naturligt. Det var något befriande i att följa hans energi, att låta honom leda utan att behöva tänka. Hans händer vilade ibland på mina höfter, ibland flätade våra fingrar ihop sig, och varje beröring var självklar och trygg. Sen var den där igen, Henriks närvaro. Hans hand vilade plötsligt på min rygg, och jag kände hur han varsamt drog mig bort från Roberto. När jag mötte hans blick var jag plötsligt fast i det mystiska och djupa igen jämfört med den lekfulla dansen jag just haft med Roberto. Hans ögon var intensiva, fyllda med en sorts värme och allvar som fick mig att känna mig både blottad och beskyddad. Roberto backade undan med ett leende, som om detta var precis vad han hade förväntat sig, och jag var återigen i Henriks tillvaro. Vi dansade långsammare nu, och det kändes nästan som om rummet omkring oss försvann. Ljuset var dämpat, och människorna omkring oss verkade suddas ut till oskarpa skuggor i bakgrunden. Henriks breda axlar gav mig en känsla av säkerhet, och jag kunde känna värmen från hans kropp genom tyget av våra kläder. Hans tatuering, vargen på hans arm, rörde sig nästan som om den levde när han höll om mig. Nästan försiktigt och trevande kände jag på hans muskulösa armar och axlar. ”Herregud, jag känner mig nästan yr” hann jag tänka av den intensiva känslan jag hade inom mig. Att känna och se hans muskler dansa under den varma huden samtidigt som hans mörka djupa ögon plirade in i mitt mörkaste inre. Efter en stund som var helt orimlig att uppskatta hur lång den varit, tog han min hand och ledde mig bort från dansgolvet. Vi gick genom den täta folkmassan, förbi skratt och högljudda konversationer, mot en dörr som ledde till ett tystare rum. Jag följde lydigt och nyfiket. Ljuset här inne var dämpat, nästan dunkelt, och atmosfären var annorlunda – mer intim, mer laddad. Henrik såg på mig med den där intensiva blicken som alltid fick mig att känna mig blottad men trygg. Jag kunde känna hur hela rummet fylldes med något outtalat, en sorts tyst överenskommelse mellan oss. [Forsättning del 4] |
Sötnosens dans - del 3.
290
0
1 månad sedan
Kommentarer