Del 2: John
På andra sidan rummet, där belysningen var svagare och skuggorna djupare, befann jag mig med en nyöppnad ölflaska i handen. Musikens tunga bas fick glasen på hyllan att vibrera, och jag lutade mig mot en stol, halvvägs in i ett samtal med någon jag knappt kände. Jag lät mitt leende spela med i diskussionen, men mitt fokus drogs till en annan plats i rummet när jag såg Henrik röra sig mot Sötnosen. Medan jag betraktade hans säkra steg över rummet reflekterade jag kort över honom som person och nära vän. Det var något särskilt med Henrik – han hade en tyst säkerhet som aldrig behövde bevisas. Han kunde stå ensam vid en hylla och ändå kännas som den mest närvarande i hela rummet. Hans mörka ögon var oberäkneliga, men alltid bestämda, och utstrålade en djup styrka, något som man sällan mötte hos någon annan. Ögonen hade något som fick folk att stanna upp och se honom, som om de ville förstå vad han tänkte, utan att de någonsin skulle kunna det. Det var en del av hans charm. Det var inte att han var mystisk bara för mystikens skull – det var så han var byggd. En fåordig person som inte behövde skrika för att höras eller bli uppmärksammad.
Henrik bar en svart tröja, enkel men med en skärpa som reflekterade hans personlighet. Den passade honom, precis som hans avslappnade hållning. Hans blick hade redan fångat Sötnosen, och jag visste vad som skulle hända härnäst. Jag nickade för mig själv och log när jag såg honom börja prata med henne och direkt noterade jag hur hon förändrades – hennes leende blev större, hennes kroppshållning mer avslappnad. Det var fascinerande att se honom i arbete, hur han inte behövde anstränga sig för att få henne att lyssna.
Mitt i observationen kände jag ett handslag på min axel, och när jag vred på huvudet såg jag Bobby komma närmare med sitt breda leende. "Henrik pratar med Sötnosen därborta", sa han nickandes i deras riktning och blinkade, rösten full av förväntan. Jag nickade tillbaka och log. "Ja, jag ser det," svarade jag med ett lätt skratt.
Roberto rörde sig som vanligt impulsivt bland människorna i folkmassa. Han dansade med några tjejer och skämtade med folk som passerade, hans leende lika lekfullt som det alltid var. Men jag kunde se ögonblicket då hans uppmärksamhet skiftade. Han såg Henrik med Sötnosen, och jag såg hur han stannade upp, hur han plötsligt blev vaksam, som att han höll andan och väntade på ett tecken. Vi hade utvecklat en fallenhet för att förstå att något signifikant kommer hända när Henrik bestämt sig för att göra en ansträngning. Vi visste också när det var dags att agera.
Signalen kom en stund därefter – en liten, knappt märkbar nick från Henrik. Det var en tyst överenskommelse mellan oss. Alla uppfattade signalen, och jag visste att vi var redo. Det var vårt sätt att synkronisera oss. Henrik etablerade kontakt, och vi visste vad som förväntades därefter. Bobby drog på munnen och hans kroppsspråk uttryckte en förväntansfull energi, nästan som om han laddade upp inför nästa steg.
Roberto närmarede sig från sin position i rummet, hans ögon smala och fokuserade, men ändå fyllda av sin vanliga lekfullhet. Hans steg var långsamma, som en katt som smyger fram, och jag såg hur han siktade in sig på att komma närmare Henrik och Sötnosen. Hans sätt att röra sig genom folkmassan var så naturligt, så okonstlat, som om han visste exakt var han skulle vara vid precis rätt tillfälle.
Bobby släppte sin hand från min axel och klappade mig på ryggen. "Dags att göra vår grej," sa han med ett leende som fick hans ögon att glittra. Jag nickade. Vi rörde oss tillsammans genom folkmassan och jag tog en klunk från min ölflaska och såg på Henrik och Sötnosen – hon var förlorad i honom, deras samtal tycktes vara flytande lätt. Henrik hade satt scenen, och nu var det upp till oss att skapa rätt atmosfär omkring dem. Vi visste alla exakt vad som krävdes för att förstärka den stämning han ville bygga. Trots allt visste vi att den individuella belöningen var minst lika stor som gruppens, och vi delade alltid broderligt.
[Forsättning del 3]
Kommentarer