Sötnosens dans - del 1.

En hemmafest, fyra mystiska män och en oväntad dans som förändrar allt. Novellen är uppbyggd i flera delar ur olika karaktärers perspektiv. 

Del 1: Observatören
Det var en sådan där kväll som luktade frihet. Runt omkring oss fyllde människor rummen med sina skratt och konversationer. Dimrade lampor kastade mjuka skuggor över väggarna, medan musiken strömmade ut från vardagsrummets hörn, tillräckligt hög för att fylla luften men inte för att överrösta människornas röster. Det var en hemmafest som kändes som om den aldrig skulle ta slut; glas fyllda med vin och sprit vandrade från hand till hand, och soffor och fåtöljer var fyllda av människor som ville släppa loss och glömma vardagen.

Jag stod mot väggen, vid en hylla fylld av böcker och slumpmässiga prylar. Det var min favoritplats – att ha en vägg bakom mig och hela rummet framför mig. Jag kunde se allt och alla. Människor var som öppna böcker för mig, om man bara gav dem lite tid. Vissa försökte vara någon annan än sig själva, andra var så öppna att man nästan kunde känna deras tankar. Det är kanske därför de andra i vårt gäng ser upp till mig, varför jag på ett naturligt sätt axlar en ledarroll, även om jag sällan tar till ordet.

En snabb avsökande blick över rummet och min ögon fastnade på Robin. Bobby, som alltid, befann sig mitt i folkvimlet. Han hade ett sätt att hantera människor som ingen annan – han charmade tjejer och skrattade med killar, och ingen var någonsin riktigt arg på honom. Han hade den där förmågan att smälta in överallt, som en social kameleont. Han var en sådan person som var perfekt att ha med i en grupp till sociala tillställningar. John brukade däremot hålla sig lite närmare mig, något eftertänksam. Johnny är mer eller mindre min högra hand – när alla andra ser till ytan, ser han djupet som jag. Något jag tidigt upptäckte var att Bobby och Johnny matchade varandras våglängder på ett unikt sätt. Till utseende kunde man missta dem för bröder, men där Bobby är den direkta och spontana, är Johnny den kreative och reflekterande.

Och så var det Roberto, en annan viktig del av vårt gäng. Roberto var den mest svårfångade av oss alla, på många sätt. Han var den som agerade på impulser, levde för stunden och njöt av varje sekund. Han rörde sig genom rummet som en elektrisk ström, hans energi var som en pulserande kraft. Han hade ett ansikte som var både mjukt och skarpt på samma gång, ett leende som lockade människor närmare utan att de ens var medvetna om det. Det fanns något rått och obearbetat över Roberto – han var intensiv, passionerad, och när han var intresserad av något eller någon gick han in med allt han hade. Hans dansanta natur gjorde att han alltid var i rörelse, även när han pratade med någon. Han var också den som minst ifrågasatte mig. I vårt gäng hade han hamnat längst ner i vår outtalade hierarki, men han verkade aldrig ha något emot det. Han fann sin plats i våra rörelser och vårt spel, och det var ofta hans impulsiva energi vi drog nytta av. Hans sinne var fritt, och han var villig att följa min ledning för att hitta sitt nästa äventyr.

Min blick vandrade vidare från dem och blickade åter mot det som i nuläget fascinerade mig mest. Där var hon, tjejen som direkt fångade mitt intresse så fort hon uppenbarade sig på festen. Hon stod vid fönstret, hennes profil svagt upplyst av ljuset från lamporna utanför. Hon hade något speciellt, något som stack ut bland alla andra. Hon verkade sårbar, nästan som om hon inte hörde hemma i den kaotiska atmosfären, och ändå fanns det något mer – en styrka eller en eld som brann bakom den oskyldiga fasaden. Hennes leende var mjukt, men hennes ögon viskade om ett djup som jag inte kunde slita blicken från. Hon var en svårläst bok och min nyfikenhet gillade alltid en utmaning.

Med en svepande rörelse kastade jag bak mitt huvud och tömde det sista i mitt glas och bestämde mig. Jag lämnade min observationsplats och började gå mot henne. Människor passerade mig, någon slog mig på axeln i förbifarten, men mitt fokus och blick låg enbart på henne. När jag stannade precis framför henne såg hon upp, överraskningen förvandlades snabbt till ett leende. Hennes ögon mötte mina, och jag lutade mig framåt för att göra mig hörd i sorlet.

"Hej, Sötnos", sa jag, näst intill viskande, och jag såg hur hon reagerade på mina ord. Hon log och hennes ögon fick något mjukt över sig. I det ögonblicket visste jag att boken hade öppnats och att vi båda var redo att spela vårt spel.