Resans början

Vi kom fram till tågets slutstation och ramlade ut på väg mot vandrarhemmet. Vi pratade och pratade och pratade, vi hade ju tolv år att ta igen och SMSande täcker inte alla nyanser. Vi hade så trevligt, att när vi erbjöds att dela ett rum med fyra sängar på vandrarhemmet (trots att det var dyrare än sovsal och lite utanför budget) så tackade vi ja av bara farten. Efter att ha vandrat en entimmas promenad med full packning för att pröva packningen på plats lagade vi kvällmat i det gemensamma köket. Sen var det sovdags, även om solen fortfarande hängde över horisonten som en eldboll.

Mörkläggningsgardinen var nerdragen, det var skumt och kvavt i rummet. Jag låg i min säng med praktstånd och våndades. Skulle jag göra mitt drag nu när vi var ensamma men inte helt utlämnade åt varandra för att ge henne en möjlighet att backa? Tänk om jag tolkat fel, tänk om det bara var mitt önsketänkande att hon också var ute efter mer än fotvandringen? Eller skulle jag vänta tills vi var helt ensamma och kunde släppa alla hämningar? Jag började försiktigt dra upp dragkedjan på min sovsäck och skulle just till att resa mej och gå över till hennes säng när en nyckel stacks i låset, dörren öppnades, lyset tändes och två tyska turister i pensionsåldern klev in.

Besviket sjönk jag tillbaka i sovsäcken, hälsade låtsat yrvaket på turisterna och vände mej om. Jag hörde hur de stökade runt ett tag och sedan släcktes lyset.

Knirk. Gnäll. Knirk. Knirk.

-Es ist aber zu Heiß.

-Findest Du?

Knirk. Knirk. Prassel.

-Jetzt bin ich ganz ohne Kleider.

-He, he...

-Nö, depp, ich muss heraus!

-Warte mal.

Knirk. Prassel. Prassel, prassel prassel.

-Nun geh' ich!

-Aber....

Pensionärerna klädde på sej och gick. Tystnaden sänkte sej åter över rummet, men inte kunde jag sova för det. Från den andra sängen hördes jämna tunga andetag. Om två timmar skulle vi stiga upp och börja gå. Jag smög upp, tog en dusch och läste en gammal Det Bästa i samlingsrummet tills dess det var dags att ge sej av.

Första dagsetappen var mycket uppför och nerför, så i kilometer räknat kom vi inte så långt. När vi gått i nästan åtta timmar (oräknat en länge paus för lagad mat och kaffe) värkte mina ben och ryggen kändes som om den fått sin dagliga dos av ansträngning. Bakom en bergsutlöpare fanns både lä och en liten fjällbäck, så där slog vi läger.

-'Ett eller två tält', sa jag. Vi hade packat med oss varsitt för att inte göra våra respektive misstänksamma.

-'Ett', svarade hon. 'Vi kommer ju ändå att prata tills vi somnar, och då känns det bara dumt med två tält.'

Prata tills vi somnar... Suck. Ja, ja, jag var ensam med henne i en vecka så kanske hon skulle komma på andra tankar.

-'Fixar du maten så diskar jag', sa hon. 'Jag måste bara skölja av mej först'. Jag packade upp trangiaköken och maten, men när jag skulle hämta vatten fick jag en chock. Hennes 'skölja av sej' var inget blaskande av armhålorna. Hon var helnaken bredvid bäcken och tvättade sej ordentligt överallt. Överallt.

Det syntes att hon fött barn för brösten var kanske inte lika uppnosiga som tidigare, och hon hade kanske något extra kilo jämfört med när hon var yngre men det var inte nåt som störde, tvärtom. Underbara lår, starka vader, en mage perfekt att lägga armen runt, bröst som reagerat på det iskalla vattnet i fjällbäcken, nacke och ryggtavla som var lika varmt gyllenbruna som resten av kroppen. Jag försökte att inte titta, men hon såg att jag tittade på den välansade triangeln av solblekt hår.

-'Jag tror att jag tar vattnet uppströms från din intvålning om det är OK', lyckades jag få fram.

-'Det går bra det', sa hon. 'Fniss'