Jag stängde lägenhetsdörren efter mig med känslan av att jag glömt något. Vad skulle det möjligen kunna vara? Jag visste att allt jag behövde var det jag hade på mig. Allt annat skulle finnas på plats. Ändå gav det sig inte. En avvaktande oro som inte riktigt gick att ta på. Var det avsaknaden av erfarenhet som gjorde sig påmind? Känslan av att ge sig in i något man inte riktigt hade kontroll över?
Jag hade haft kontakt med honom via messenger en tid. Vi har gemensamma bekanta, vilket i vår tid egentligen betyder att vi är helt och hållet främmande för varandra. Någon av hans 600 vänner på Facebook är vän med någon av mina 600 vänner. Egentligen helt anonyma alltså, tänkte jag när jag gick på bussen vid Henriksdal.
Det var torsdag och klockan var en bit över sju på kvällen. Det satt ett gäng ungdomar lite längre bak. Dom kändes lugna men jag höll mig ändå i den främre delen. Här satt bara fyra personer. Två tjejer i övre tonåren som såg ut att vara på väg hem från någon aktivitet. Det fanns inget redskap eller något som avslöjade vad dom gjort under kvällen, men varsin mörkgrön träningsväska stod snyggt och prydligt uppställda på väskhyllan bakom deras säten. Dom var fuktiga i håret och luktade lite parfym. Eller kanske duschschampo? Jag satte mig på sätet mittemot dom. Har alltid hållit en låg profil och speciellt i publika sammanhang. Långt fram i bussen. Aldrig först och aldrig sist. Den man helt enkelt inte lägger märke till, och det var jag rätt nöjd med.
Längre bak i bussen satt en äldre man bredvid en kvinna som såg ut att vara i slutskedet av sin graviditet. Något hos dom fick mig att undra om dom hade träffats här på bussen. Kanske hade han skämtsamt erbjudit sin plats till henne på en tillsynes tom del av bussen, varpå hon skrattat till och dom hade strålat samman i deras gemensamma kategori bland passagerare: dom man ger upp sin plats för. Jag fnissade till vid tanken, och de två tjejerna avbröt sin dialog för en sekund och tittade på mig med frågande ögon. Jag slog ned blicken och kände hur jag rodnade. Fan. Den ena tjejen rynkade lite på ögonbrynen och tittade menande på sin kompis, som log tillbaka och snart var dom igång igen.
En vanlig kväll hade detta inte rört mig nämnvärt. Men detta var ingen vanlig kväll. Det kändes som att hela världen visste vart jag var på väg och vad jag skulle göra.
Hela mitt vuxna liv har jag levt enligt någon sorts bild av hur jag och människor runt mig tycker att man ska vara. Inget speciellt spännande. Sambo, lägenhet, jobb, vänner, kaffe, Instagram, vegetariskt, monogami etc. Det ena lika otänkbart att bryta sig ur som det andra.
Så korsades min väg med honom.
Jag har funderat över när det började, men på något sätt kände jag det från första stund. En sexuell spänning. Inget jobbigt eller oinbjudet, utan mer som att det var en del av honom. Hur han pratade. Det fanns där hela tiden. Hur han såg på de han pratade med. Hans tonläge. Som att han visste. Det finns alltid något att veta, tänkte jag. Visst, kanske inte om just mig. Men ändå fick jag känslan av att han kände till något om mig som var privat och naket. Något jag inte kunde försvara.
För mig gjorde det både honom och mig mer intressant och jag kunde inte låta bli att gilla det.
Vi träffades som hastigast på en balkong hos någon av de 600, tidigare under våren. Bytte några ord innan han skulle vidare. Inget i det mötet innehöll något minnesvärt, och jag var tvungen att fundera lite över vem det var när jag ett par veckor senare fick meddelandet.
?Hej du! Hade ni en fortsatt fin afton på ballen??
Det var början på en dialog jag för bara ett par månader sedan skulle bli nästan reflexmässigt obekväm inför.
Jag hade aldrig diskuterat sex på det här sättet. Han berättade helt ogenerat om hur han hängde med någon trebarnsmorsa hem och hade sex med henne medan hennes man satt på en badrumspall på sidan av sängen och runkade. Jag blev lika delar äcklad och nyfiken. Vi skrattade tillsammans åt min förvirrade reaktion och han undrade om jag hade något att dela?
Min berättelse handlade om när jag och min dåvarande sambo bodde på ett hotell i Indien. Av någon anledning var det lite spänt mellan oss och sexet var sådär. Efteråt brukade jag smyga ut och sätta mig i den publika bubbelpoolen. Framåt natten brukade den nämligen vara helt folktom. Där satte jag mig på knä framför en av jetstrålarna och lät den smeka mig tills jag kom. Orgasmerna de kvällarna var något av de starkaste jag någonsin upplevt och jag försöker fortfarande hitta något sätt att återskapa dom.
Han gillade historien och undrade om vi inte skulle åka tillsammans på bubbelpoolsafari runt om i Stockholm i jakten på den perfekta strålen!
Så fortsatte det. Han kom med den ena historien efter den andra. Oftast handlade det om flera partner samtidigt. Något jag aldrig testat, och inte direkt fantiserat om. I alla fall inte på ett seriöst plan. Ålder eller kön verkade inte spela någon roll för honom. Sexuellt var han helt gränslös, vilket skrämde mig lite. Förmodligen för att det låg så långt utanför min bild av sex. Bilden av verklig sex. Sånt som vanliga människor har i det verkliga livet där jag lever. Där jag levde.
Men så berättade han om kvällen på altanen.
Det hände något inom mig när jag hörde honom prata om det. En känsla kom över mig. Eller kanske en önskan? En önskan om att bli fullständigt omhändertagen, och jag fantiserade plötsligt om att byta plats med tjejen på altanen. Att få vara den som låg på rygg, fastsurrad i solstolen och berörd av alla hans vänner. Att få känna fullkomlig tillit och utsatthet bredvid varandra som totala känslomässiga motsatser. Det gjorde mig förvirrad och oerhört nyfiken. Att det hela var planerat innan och hon bara hade behövt dyka upp en viss tid gjorde det hela så otroligt sexigt. Alla var med på det. Alla ville ha henne. Ingen press, utan hon var bara där för deras njutning. För att ta emot. Utan att varken se eller höra, med tätt åtsittande bindel för ögonen och omslutande hörlurar.
Jag kunde inte sluta tänka på henne. Kvinnan på altanen. Vad tänkte hon? Vilken musik lyssnade hon på? Vad var hennes historia?
Han hade varken träffat henne innan eller efter den där kvällen. Dom hade fått kontakt på en av de större sexsajterna. Hennes alias hade varit ?vadnivill_255? och det hade räckt med 3 dagars konversation innan hon kom till honom. Honom och hans vänner. Uppenbarligen kunde han samla ihop en grupp män som ställde upp på något sådant. Eller ställde upp? Var det hon som ställde upp? Frågan är om det var rätt ord här.
Mina tankar avbröts plötsligt av att högtalarna i bussen ropade ut ?Nästa station Orminge Centrum?. Tjejerna med väskorna hade ersatts av en kille med svart keps och skägg och det fanns heller inga kvar på bussen att ge upp sin plats för.
Väl ute kunde jag inte undvika att ta ett djupt andetag i den varma sommarkvällen. Våren hade inte riktigt släppt taget, men ändå kändes det som en sensommarnatt i augusti. Det var ovanligt tyst för att vara ett centrum. Det var även ovanligt fult för att ligga i en sådan rik kommun, tänkte jag när jag enligt instruktionerna från Googles satelliter gick förbi Willys och rörde mig längre upp i området.
Den svarta kepsen hade gått strax framför mig ett tag, men vikt av in på en lokal pizzeria. Jag hade kunnat känna doften av hans parfym. Den doftade lite för mycket, men inte helt oangenämt. Något var bekant över den. Något från tonåren?
Tankarna fladdrade.
Jag har aldrig gillat att gå runt själv i områden jag inte känner mig hemma i. Dock kändes det här området tryggt. Lummigt och med tillsynes välvårdade radhus i trä. Röda med vita knutar och en och annan flaggstång med den blågula fanan hängandes som en handduk på tork i den stillsamma kvällen.
Snart stod jag utanför dörren. Hjärtat rusade plötsligt. Vad har jag gett mig in på? Jag fick en nästan oemotståndlig känsla av att bara vända tillbaka och skita i allt. Låtsas som att något dykt upp. Längre kom jag inte innan dörren öppnades.
?Hej du!?
Han såg rätt normal ut. Liksom jag. Inte för mycket och inte för lite av något. Men ett vänligt oskyldigt leende och en liksom ägande blick som motverkade varandra, men samtidigt skapade en nästan oemotståndlig dragningskraft.
'Jag vet vad du vill. Vad du tänker. Jag vet vad du inte törs berätta för dina vänner och vad du inte vågar erkänna för dig själv.'
Dock visste han nu.
Jag hälsade artigt och klev in i hallen. Nervositeten släppte lite. Hallen såg ut som vilken annan hall som helst. Välvårdad och prydlig. Jackor på galgar och ett par sneakers på golvet nedanför. Det doftade någon sorts rengöring. Som att huset var nystädat. Jag hade enligt instruktioner ätit innan och funderade kort på vad som skulle hända här näst.
?Inga frågor på plats. Jag tar hand om dig. Kom mätt men omättlig.? ? hade han skrivit som sista meddelande kvällen innan.
Han verkade ha så lätt att bara byta. Ena stunden pratade vi och skämtade om situationen, medan helt plötsligt ägde han den och talade om för mig, lugnt och sansat, vad som skulle ske.
Som den gången jag tog upp berättelsen om kvinnan på altanen. Jag var kunde inte sluta tänka på henne och ville höra lite mer. Jag låtsades som om jag bara var lite allmänt intresserad, men det dröjde inte länge innan han tystnade för ett ögonblick. ?Du verkar ha funderat på det där en del va?? - undrade han med något retoriskt i rösten, och jag kände mig plötsligt obekväm och genomskinlig. Som om jag just råkat läsa upp ett kapitel ur min egen dagbok. Jag försökte släta över det men hörde mitt eget misslyckande. Hörde min egen nyfikenhet skina igenom och tystnade. Han tog över. ?Ok vet du vad? Så här gör vi, jag ringer några samtal och hör av mig till dig. Finns intresset från båda sidor så återkommer jag med instruktioner. Låter det bra?? Hans ton var förändrad och den sista frågan kändes mer som en artighet. Jag mumlade något jag inte ens kommer ihåg. Famlade förgäves efter någon sorts fast punkt i situationen, men satt där med öppen mun. Bollen var redan i rullning och den skulle egentligen aldrig hamna hos mig igen.
?Är du ok??
Jag var tillbaka i hallen och han såg mig i ögonen. Jag nickade. "Lämna mobilen på ljudlös här på bänken." Han pekade bakom mig på en liten vit hylla under fönstret i hallen. Jag fiskade upp den ur shortsen och klickade av ljudet och gjorde som han sa. När jag vände mig om höll han i ett rött tygstycke. "Sätt dig ner" sa han med lugn röst, och jag satte mig på stolen som stod under en spegel i hörnet. Han ställde sig framför mig och gick ned på knä. Trädde det försiktigt över mitt huvud. Det visade sig vara någon sorts mask eller rånarluva, med skillnaden var att ögonen var täckta medan den lämnade öppet för näsa, mun och öron. Den var ganska grov, och i något sorts fuskläder gissade jag, men oväntat bekväm. Den smet åt fint och lämnade ingen glipa. Längst ned fanns ett integrerat bälte runt halsen som han försiktigt spände åt.
"Känns det ok?" Jag nickade. Det kändes ok. Så ok det möjligen kunde kännas i den här situationen.
Strax därpå kände jag något runt öronen. Hörlurarna. Mjuka omslutande hörlurar. Utan förvarning sattes det på musik. Det var inte något jag kände igen. Någon typ av lugn rytmisk musik med blandade inslag av elektroniska och akustiska instrument. Självklart skulle jag inte få välja själv. Jag kände mig lite naiv som redan tänkt ut en spellista.
Det var vid detta tillfälle som jag för första gången insåg det verkligt positiva i situationen. Det fanns inget sätt för honom att läsa av att jag satt och var generad över något. Inga rodnande kinder eller flackande ögon. Ingen frågande blick eller osäkra ansiktsuttryck. Bara jag, min kropp och masken.
?Vadnivill_255? tänkte jag. Gör vad ni vill. Jag förstod henne. Att vara utsatt utan att någon runt en kan se vad man tänker om det. Ingen dömer eller överanalyserar. Allt bara sker.
Han tog mig i handen och förde mig upp från stolen och framåt. Inåt.
Fortsätter i del 2
Moanday,
43 år
Kille
Stockholm, Sverige
Senaste besöket: 3 år sedan
Kommentarer