"En natt vid havet"
Mörkret låg som en filt över stranden, bruten bara av månen som kastade sitt bleka ljus över de vågor som rullade in mot land. Sanden var fortfarande varm efter dagens sol, och luften bar en svag doft av salt och tång. Jag stod där, ensam, tills hennes röst bröt nattens stillhet.
"Du kunde inte vänta?" Hennes leende var halvt dolt i skuggorna, men jag kunde höra lekfullheten i tonen.
Jag vände mig om och mötte hennes blick. Klänningen hon bar dansade lätt i vinden, tunn som silke och med en färg som matchade natthimlen. Hon hade gått barfota genom sanden, och hennes hår föll i mörka lockar över axlarna.
"Jag visste att du skulle komma," svarade jag, och min egen röst kändes oväntat hes.
Hon kom närmare, och det var som om världen omkring oss drog sig tillbaka, blev suddig och oviktig. Hennes fingrar rörde vid min skjorta, knäppte långsamt upp den översta knappen.
"Alltid så formell," viskade hon, och hennes andetag var varmt mot min hals.
Jag lade händerna på hennes höfter, kände tyget mot mina fingrar och värmen av hennes kropp därunder. Det var något med henne som alltid fick tiden att stanna; varje rörelse, varje beröring blev som en hel evighet. Hon tryckte sig närmare, tills det inte fanns något mellan oss längre.
Havet var en bakgrundsmelodi, en långsam rytm som tycktes synkronisera sig med våra andetag. Hennes läppar mötte mina, först mjukt, nästan som en fråga, och sedan med en hunger som jag inte visste att jag delade förrän just då.
Hon drog mig ner i sanden, och världen var plötsligt bara vi två. Stjärnorna ovanför oss glittrade som små fönster till något större, men jag hade bara ögon för henne.
Jag lät händerna vandra längs hennes rygg, kände hur hennes kropp rörde sig mot min med en instinktiv självklarhet. Det var ingen brådska, men ändå en intensitet som drev oss vidare.
Kommentarer