Distraherad

Jag gör mitt bästa för att distrahera mig själv, fokusera på det som är viktigt, fungera i vardagen, som mamma och hustru. Men tankarna, fantasierna, längtan och den sexuella frustrationen skenar lätt iväg med mig. 

Jag väntar och längtar, önskar att HAN ska höra av sig. Återigen är jag i en liknande känslomässig rävsax som för ca 3,5 år sen och litegrann en liknande situation som för ett halvår sen. Inträngd i ett hörn av mina egna känslor. 

Visserligen är jag en känslomänniska, går på känsla inte förnuft. Men jag har under åren lärt mig att hantera, påverka och till viss del styra över känslorna. 

Och nu är en sån situation då dessa förmågor är nödvändiga. Det är ju inte sunt att bli förälskad i den här killen, inte på grund av att jag är gift.

Jag har nämligen insett att jag inte är fullt ut monogam, utan mer troligt monogam polyamorös. Polymonogam. 

Jag har en förmåga att känna starka känslor för mer än en person åt gången. Jag kan bli förälskad i en person utan att det påverkar den djupa kärleken till min man. 

Inte negativt åtminstone, snarare så blir jag om möjligt än mer kärleksfull och fysisk med honom pga hormonerna som spritter i kroppen och dopaminet som svämmar över i hjärnan. Sexuellt sugen är jag mer eller mindre alltid, med perioder av extrem lust, men med tankar på ännu en person som attraherar mig så blir det extremt.

Men jag slutar alltså inte älska min man när jag blir kär i någon annan.

Jag vill inte välja bort, jag vill lägga till. Jag vill ha fler partners i mitt liv. Jag vill inte välja bort en person som jag fastnat för bara för att jag redan har en make. Och jag vill inte heller välja bort min make för den andra personen heller. För det händer att jag känner en stark längtan, en önskan att ha en till man i mitt liv. 

Det hade varit lättare om min man accepterade de här sidorna hos mig. Dock vill ju inte jag heller öppna upp vårat äktenskap eller leva fullt ut som polygama.

Jag är mer än tillräcklig för min man och han har bara sexuellt- och romantiskt intresse så att det räcker till för mig, nätt o jämnt.

Och jag är väldigt glad över att han så konservativ ändå och att han inte är intresserad överhuvudtaget av något annat eller någon annan, varken sexuellt eller känslomässigt.

Jag skulle nämligen gå sönder om jag tvingades dela honom med någon annan och bara tanken ger mig panik. 

Jag vill vara fullkomlig för honom, den enda, föralltid. 

Jag är fullkomlig för honom.

Jag är en kvinna med enormt mycket och starka känslor, ett rikt känsloliv, ett stort hjärta och mycket kärlek inom mig. 

Jag bekräftar, uppskattar och överöser mina närmsta med kärlek och tillgivenhet. 

Och detta gäller även om jag har en till relation, vid sidan av mitt äktenskap, jag skulle inte vara bekväm med att dela den personen heller med någon annan kvinna, jag vill vara den enda för honom också.

Egoistiskt absolut. Och där blir det problem för jag är egentligen inte en egoistisk person. Jag vill inte såra, svika eller utnyttja någon.

Min make är kanske inte idealisk för mig i alla avseenden, bara den här grejen med hur olika vi fungerar känslomässigt är ju egentligen en dealbreaker. 

Men att ha en relation med någon som funkar likadant, har samma inställning som jag är ju troligtvis dömt att misslyckas. Möjligtvis kanske det skulle fungera om personen liksom jag, redan lever i en etablerad relation som är dens primära. Jag har nämligen märkt att jag i såna lägen inte känner mig svartsjuk på den kvinnan som redan är hans.

Jag är ju då den nya kvinnan, den nyaste förälskelsen. 

Men det får inte dyka upp en ny kvinna i hans liv, som stjäl hans uppmärksamhet och intresse. 

Nu har ju jag o maken valt varandra och byggt upp ett gemensamt liv som vi älskar. Ingen av oss vill vara utan den andra, den kärlek vi delar. 

Men han kan inte fylla alla mina behov, han kan inte vara allt i alla avseenden. Men om jag skulle lämna för att hitta någon som är fulländad, perfekt för mig, idealisk i alla avseenden, någon som skulle fylla de där bitarna som saknas, ja då vore jag en idiot.

Det är liksom orealistiskt och naivt, en illusion. Men ack så vanligt.

Däremot finns det personer som ger mig det där andra.

Personer som delar mitt tankesätt och kan ha djupa diskussioner, utmana mig mentalt, som älskar skräckfilm, erotik, är lika sexuellt nyfikna som jag och lika omättliga, som har andra erfarenheter, är mer öppna i sitt mindset än min lite konservativa och inskränkta make (men till viss del klickar vi ändå där) som delar mer samma musiksmak eller av någon anledning har en stark känslomässig inverkan på mig. Och kanske har den här personen ett sätt att uttrycka sig, en härlig röst som väcker ett intresse, som påverkar mig, berör mig, attraherar mig. 

Och det är ju såklart inte EN specifik detalj som får oss känslomässigt engagerade utan alla detaljer tillsammans som skapar en unik helhet, som gör att man känner att man behöver den där personen i sitt liv. Dock så uppstår ju ett dilemma även om mina känslor är besvarade.

Är den här killen verkligen villig att vara min fullt ut men samtidigt dela mig med åtminstone min make? 

Är jag så fantastisk och vår kärlek så pass unik så att han är tillfreds med de premisserna? Hur stor del av min tid, mitt liv och av mig behöver han för att vara lycklig i vår relation? Och hur länge dröjer den innan han behöver mer eller innan jag vill ha mer?

Men samtidigt så är jag inte där ännu, jag håller fortfarande på att utforska mina behov, min läggning, se vad det är jag egentligen behöver. 

Så att inleda något mer nu, att vara exklusiv med ytterligare en person, skulle bara göra det ännu svårare att leva ut.

Men likt förbannat så dök han upp. Och jag vill så innerligt utforska honom, varenda del av hans sexiga kropp och hela hans personlighet. Jag vill att han ska knulla sönder mig, jag vill att han ska stöna mitt namn och att han ska önska att jag var hans. Jag vill att han ska smeka mig över mitt hår och kyssa varenda del av min kropp. Att han ska säga att jag är en drömkvinna. 

Jag längtar och trånar, lider.

Pendlar mellan hopp och förtvivlan. Mellan glädje och njutning, sorg och smärta. 

Sorg över att inte få ha honom nära, smärta att inte höra av honom och få respons, inte veta om han fortfarande är intresserad. Inte veta om och när vi kan träffas. Inte veta om den finns någon annan kvinna som får hans uppmärksamhet, bekräftelse och hans kropp.

Men jag vägrar vara efterhängsen eller desperat. 

Vill du ha mig, visa det.

Vill du ha min kropp, förför mig. Vill du att jag ska bli förälskad, underhåll mitt intresse. Bekräfta mig, ge mig komplimanger, berätta för mig vad dina avsikter är. 

Därför behöver jag distraktion, lägga fokus på min ursprungliga plan. Om han nu inte bestämmer sig för att vara en del av den och visar att han också trånar, längtar, behöver ha mig snart och bevisar det.

Snuskig fortsättning med mer erotik följer snart...