Jag ligger i soffan med tankarna lite överallt. Ett öga på en gammal film. Det andra vilar på telefonen. Fördelen me o se nåt gammalt skräp är ju just det. Att man kan göra flera saker samtidigt. Även om varje tillfälle för avslappning och fokus borde tas. Ensam hemma ikväll. För ovanlighetens skull. Tar upp telefonen o loggar in. Igen. Vill så gärna att du ska vara där. Jag borde inte vilja. Men jag vill... Jag vill så gärna. Vet inte varför. Men vill ändå. Önskan att få vara nära dig en liten stund bränner. Lockar. Verklighet i drömmen. Känner inte dig, men känner din vänlighet. Din vilja att lära känna mig. Ju mer du försöker sexa upp mig med dina ord ju mer stretar jag emot. Backar. Vill inte. Kan inte. Törs inte. Men när du backar och blottar strupen kommer jag krypande. Ålande. Springande. Till dig. Tänker på konversationen vi hade förra veckan. Åh, så gärna jag skulle vilja prata med dig mer... Igen. Så där intensivt...
Du har en spännande profil, konstaterar jag ännu en gång då jag loggar in på din presentationssida. Med en lockande kropp... Jag undrar lite över ditt ansiktes drag och ögons färger, som jag troligen aldrig, aldrig får se... Blir fachinerad över att jag blir så pass intresserad. Så många som skriver. Så få som fångar mig. Visserligen kommer ofta samma meningslösa rader som inte har någon som helst anknytning till det jag försöker förmedla i min presentation. För det mesta är det så uppenbart samma desperata försök som skickats till alla med kvinnlig profil. Undrar om det nångång fungerat? Sånt fungerar inte på mig. Jag vill inte ha någon som är så unik att han är den andre precis lik. Jag vill snacka o lära känna någon som är som han är. Även över nätet. Iaf lite grann av den som finns i verkliga livet. Där ute. Här....
Vi har hörts av sen den där eftermiddagen. DET har vi. Nästan varje dag. Korta och snabba rader om väder och vind. Lite artigheter och komplimanger. Du väntar på grönt ljus på att ta snacket lite mer vågat igen. Du känner av min reservation... Det är på väg från gult nu. Men inte riktigt där än... Jag längtar så efter ännu en längre njutbar stund. Med... Honom. Dig. Han.
Jag surfar runt och undrar vad jag egentligen gör på en skum webbsida som den här.. Egentligen. Å andra sidan ser jag den mycket ofarlig. Egentligen. Avdramatiserad som att köpa mjölk på affären. Eller en Bingolotto av en pensionär på torget. Spänningen är inte att logga in här av ren kåthet och leta efter en snabb lösning på ett problem. Jag tror jag hela tiden letat efter ett problem. Nån som kan kittla intellekt och fantasi men samtidigt se mig som en människa. En helt ovanligt vanlig person som bara råkar vara nyfiken.
Du dundrade in med hull och hår och överraskade mig. Det tar lite tid de här o få ordning på hjärncellerna... Du lyssnade på mina tankar och jag kände verkligen att du ville väl. Jag vågade inte tro på det. Men kunde inte ignorera känslan. Du hade inte velat installera Skype på telefonen. Anledningen var lika häpnadsväckande som smickrande. Om den nu bara varit sann o inte ett fiskande efter att stoppa min puls. Vilket du gjorde. Det kändes ärligt o jag ville tro dig. Du skrev att du inte tordes ha mig överallt. Av risk att bli för beroende av mig... Hur svårt de än va att förklara o hur gärna jag än inte ville så fastnade den meningen. Jag blev så smickrad o hade ingen aning att dina tankegångar ens kunde gå så efter så kort kontakt. Men sanningen var att jag kände samma sak. Jag hade äntligen hittat det jag saknade. Fullkornsfrallan som mättade lite av den omättliga hunger som rev i kroppen. Det är underbart när känslan kommer. Attraktionen. Nyfikenheten. Dragningen. Nervositeten. Osäkerheten.
Tidigare hade de alltid varit jag som frågat efter att få höra en röst. Om så bara för en liten stund över telefonen. Som en sann röstfeticist sa rösten så mycket. Ibland hade intresset blivit mer. Ibland hade en lovande kontakt även dött ut pga väldigt kaxig eller pipig stämma. Men den här helt vanliga dagen kände jag du ville. Du frågade inte rätt ut. Men det kändes i luften. Försiktigt la du ut en liten krok och jag tog den. Från dolt nummer skulle vi höras. Jag skulle få höra rösten på den man som upptagit nästan alla tankar i tre veckor.
Bara det att den personen på andra sidan skärmen uttryckte sin nervositet gjorde de hela mycket mer speciellt. Nervös. För o prata med mig? Det var något mysigt med det. Att jag kunde få en äldre, vältränad, verbal och beläst man att tappa trådar o besinning. Jag älskade det! Ett litet hej senare var jag fast. Den hesa, försiktiga men ändå resoluta röst dolde illa en liten nervositet. Skrattet var helt fantastiskt och fick mig att spänna mig och slappna av på samma gång. Då en tappade tråden, som ändå var mycket trasslig och inlindad, så tog den andra upp den. En trevande men härlig symbios.
Jag erkände det inte ens för mig själv. Men en hand trevade runt över mig vågräta kropp och handen gled lätt och obehindrat innanför kläder och smet ut igen. Tänkte att det inte skulle märkas. Vi pratade om normala ting blandat med anspelningar mot det sexuella. Jag kunde inte låta bli att förstå hur kroppen lite stressad o nervöst flackade där hemma hos dig. Hade gjort allt för att vara en fluga på väggen. Se handen i pannan och glittrande prickar i ögonvrån. Dina tänder som diskret blottats i ett brett leende och det förvånade kroppsspråket som en överraskad kropp tar då något är oväntat trevligt.
Jag kom på mig själv att fantisera om när du kom på du var attraherad av mig första gången. När o var o hur ståndet trängt igenom första gången. Hur pulsen höjts o hur du njutit av det. Du visste redan jag fantiserat om dig. Men den här lite nervösa spänningen gjorde att jag inte förstod mitt sinnesläge innan det var försent. En del personen har man inget att säga. Andra känns det som om man aldrig får prata klart. Ministrarna o halvtimmen gick o jag visste du skulle bara tvungen att gå. Båda vågade lita på att den andra hade haft en trevlig stund. Den där spänningen o det trevande att lära känna en annan är fantastiskt spännande. Konstigt. Lite magiskt. Med ett klick var samtalet över. Andningen låg kvar något ansträngd o kroppen var pigg och sprallig. Jag tyckte verkligen att det kändes bra. Som o tanka en tom bil. Nu plutttade den vidare.
Pling. Ett meddelande. Du var inte ensam hemma längre. Men kunde inte släppa mig. Mig. Från ingen stans kom den undertryckta kåtheten fram. Den bubblade igång och inget annat betydde något. Känslan hade funnits innan men mer försiktig. Mer subtil. Du hade visst omtanke o du va så snygg... Du hade ett sätt som fångade in mig o gjorde mig trygg. Så mycket annat än majoritetens patetiska försök att få mig galen o frustande. Mer försiktigt och uppbyggande. Fråga mig inte hur eller varför. Jag kände bara att jag inte ville släppa dig. Inte än. Inte nu. Jag ville... Njuta med dig. Ville vara med dig.
Slöt mina ögon och lät strömmen med värme och lust passera genom vener och artärer. Inandningen satte sig som en liten spärr i halsen och skapade ett skönt vakuum i magen. Med viss möda flyttade jag fingrarna över tangentbordet på telefonen och skrev helt öppenhjärtigt. Utan krusiduller: Jag är kåt. På dig. Du som hade åtaganden. Måsten. Krav ville inte gå. Från att ha haft en mer eller mindre helt vanlig konversation så blev stämningen uppjagad. Efter alldeles för många sekunder kom bekräftelsen på gillandet tillbaka som små svarta bokstäver mot vit bakgrund: Me like. ;)
Spattig av hormoner och situationen med en äldre och okänd man gjorde mig sprittande och paralyserad på en gång. Som jag önskade att du skulle hjälpa mig. Leda mig. Jag hade ju redan kapitulerar. Lämnat makten i sina händer. Jag ville du skulle ta hand om mig. Tänk att nåt sånt här kunde kännas så spännande. Så verkligt men ändå en fantasi. Vart är du? Jag stirrade på bokstäverna som ploppat fram och skrev ett svar. Soffan. Får jag fram. Ord för ord leder du mig fram till vad min kropp innerst inne vill. Byxor och trosor hasas ner mot anklarna och för en liten stund är mina händer inte mina längre. Jag skriver och beskriver min njutning. Min andning. Benens position upp mot ryggstödet på soffan. Fingertopparna glänste, om man nu hade haft tid att granska dem. Spänningen gjorde det både svårare och skönare att slappna av. Kroppen pausade för att huvudet skulle hänga med. Allt snurrade. Stannade.
Jag kan inte. Skrev mina fingrar ner. En liten paus och sedan svarade du och lugnade att det var ok. Du uppmanade mig till att andas. Att de viktigaste var att jag mådde bra. Jag njöt av den psykologiska varma filt som drog över hela mig. Du bytte fokus och beskrev hur du hade agerat om du varit hos mig. Du väntade på patrull som skulle stoppa dig. Men den kom aldrig. Hur din hand varsamt men bestämt känt på min kropp och följt mitt kroppsspråk. Stannat då jag spänt mig av nervositet och smekt ivrigt då mig kropp öppnat sig och tyst skrek i vällust. Du berättade att du var kåt på mig. Hur den oväntade tändningen skulle ligga kvar hos dig hela kvällen.
Jag ville inte du skulle gå. Kramperna mellan låren ville inte sluta lägga sig. Små rörelser blev stora cirklar när klittan påkallade uppmärksamhet igen. Jag stönade högt och hoppades att du i huvudet hörde mig. Din hesa röst dröjde nu kvar hos mig. Höften guppade i en rytmisk osynkroniserad rumba och från skåran rann lust. Snart skrev jag. Kunde riktigt se din hungriga blick. Hur du inte tordes göra något själv men hejade på mig. Hetsade. Väntade in.
Nu var det inget som stod i vägen. Alla mentala spärrar var upplösta. Kroppen slängde sig rytmiskt och okoordinerat fram och tillbaka. Jag va nära. Nära. Nära! Kom då, du liksom viskade över orden. Kom då! Ömsint men bestämt smattrade orden över skärmen. Hörde din röst inom mig. Jag älskade att lämna över kontrollen... Kände mig trygg och den lätt dominanta framtoningen du visade kunde i rätt kombination med ödmjukhet, timing och omtanke göra mig helt djuriskt galen. Med rätt sällskap visste jag att jag kunde bli helt vild.
Allt försvann. Strömmen formligen porlade runt i hela mig. Stöten gick från min underkropp och lamslog hjärnan. Totalt. Fingertopparna hade svårt att sluta. Jävlar. Jävlar... Jag kom!
Din stolthet o tacksamhet över att få vara med mig var påtaglig. Men du då? Det du då skrev som avslutning och svar innan du gick offline gav en känsla av total närvaro. Hade du varit bredvid mig hade du troligen lutat dig över mig. Tagit ett varligt men bestämt tag om mina handleder och viskat: Inte den här gången. Men vänta du bara... När det händer kommer jag spruta som en jävla galning över dig... Vänta bara... Du ska få se...
Kommentarer