Onnistui
Tumma teema
Ruotsi
Valitse maa
Joulun videokilpailu 2024 🎥😍🎄
Runsaat palkinnot voittajille 🏆🤑 Kuka tahansa voi osallistua! Lisää

Vad jag ser i spegeln - Avskyvärt

Som så många gånger förr så stirrar den där människan på mig från andra sidan spegelglaset.
Som nästan lika många gånger vill jag låta den knutna näven krossa glaset.

Men jag hejdar mig.
Som alltid.

Är det där verkligen jag?
Varför kan jag inte koppla att det där är mitt ansikte?
Min kropp? ...ful... äcklig... fläskig...
Den känns inte som att den ser ut sådär... ...det gör den. usch, skäms!
Gör den verkligen det...?

Gammal, slapp och rynkig askgrå hy.
Dallrande mage, lår med celluliter.
Ärr. Finnar. Pormaskar. Hårstrån.
Stela muskler och knakande, ömmande leder.
Livlöst, långt yvigt trollhår som aldrig vill låta sig tyglas, precis som den det växer på.

Låser in sig själv, vill inte gå ut.
Ingen får se mig så här. Vem skulle kunna älska det här?


När blev jag gammal?
Jag som aldrig skulle bli gammal.
Var jag någonsin ung?
Hur kändes det då?
För det känns exakt likadant då som nu.
Eller gör det?

Tiden läker alla sår
Vi mognar alla och ändrar prioriteringar
Vi lär oss att älska oss själva
Låt aldrig någon annan definiera dig
Det är insidan som räknas
Man måste välja lyckan
Önska aldrig att du var någon annan
Skönheten ligger i betraktarens öga

Är det verkligen sanning i de orden eller är det bara för att inge hopp om att det kan bli bättre, om vi vill det tillräckligt mycket?
(har jag verkligen blivit så här bitter?)
Varför har aldrig skönheten behagat att ligga i mitt öga?

Hur mycket jag än vill, så verkar jag inte vilja, just, tillräckligt mycket.
Hur mycket måste man vilja?

10 057 dagar.
Ännu har jag inte kommit på det. du är dum i huvudet.


Det hjälper inte att det sägs att alla någon gång är missnöjd med hur de ser ut.
Att alla har den där djävulen på axeln.
Att det alltid är något som behöver ändras.
Det tar inte bort smärtan inombords som sliter sönder min själ och förgiftar mina tankar...

Jag vet att jag inte är ensam om att hata, inte avsky, utan hata, min spegelbild.
Mycket väl medveten om att jag inte är ensam att stå där framför spegeln, naken, blottad.
Klämandes på magens valkar. Går det att skära bort med en kökskniv...?
Inspekterande fingrar som vandrar över hunden, slätar ut, trycker ihop, nyper och klämmer.
Tårar som tränger fram.
Smakar salt på läpparna som blir fuktiga.
Hopplösheten som gör luften tung att andas in

Ett nytt nagellack gör mig lite gladare. Lite vackrare.
Schampoon som, vid varje ny tvätt, är en chans till ett vackrare hår... försök inte sminka en gris, det är ändå alltid en gris.

Den besvikna blicken som stirrar tillbaka på en när håret ser ut som de alltid gjort.
Vad trodde du? Trodde du på det själv eller?

Jag skriver det här, extremt förvirrande inlägget som egentligen inte har någon slutkläm, medan jag sitter i soffan. Googlat runt på diverse skönhetsingrepp och låtit tårarna rinna längs med dubbelhakorna.
Solen har börjat gå upp. 
Tankarna maler och känslorna löper amok.
Hur kan det här uppta så mycket av min tid när det ändå aldrig kommer någon lösning? Som kugghjul som inte riktigt matchar...

Hur många av er där ute, som läser det här, känner igen sig?
Varför är det så här?
Vad är era tankar?


Något jag ändå håller hårt vid är att vara nöjd över att vara naturlig. Naturlig i den bemärkelsen att jag inte ändrat mitt utseende. Hur mycket jag än fascineras utav olika slags modifieringar.
Hur mycket jag än lockas...

För.
Någonstans långt i bakhuvudet, i en liten ask, längst bak i en dammig byrålåda.
Så finns det en mening som grott sig fast.
Som mitt envisa jag, som alltid vill göra tvärtemot och aldrig låta normen vinna sparat åt mig.
...i den där lilla asken.

"In a society that profits from your self doubt liking yourself is a rebellious act"

Det är inte längre nitar, färgsprakande hår, converse, kängor och korsetter.
Det är inte längre piercingar, dramatiskt smink och hög musik.

Det är ofärgat naturligt hår, osminkat, ouppseendeväckande kläder, en fluga på väggen.

Det är inte längre den där "självsäkra" och målmedvetna som styr.

Men rebellen,
hon lever kvar.

Kommentti

  • MissMonster,  33
    Perfektnolla: Förstår att du åsyftar barndomen. Men jag var inte ett bekymmerslöst barn heller, även om jag såklart var en glad unge, så hade jag redan då grov ångest. Denna känsla har jag haft så länge jag kan minnas, även innan jag var tillräckligt gammal för att sätta ord på det. Och att undvika reklam och speglar har jag gjort, jag bodde ute i skogen några år, hade bara en badrumsspegel som jag inte tittade i. Mådde mycket bättre ! För jag blev inte påmind på samma sätt. Men om man behöver vistas i ett samhälle, så går det inte att undvika. Inte på något sätt jag lyckats komma underfund med i vilket fall.
    lue lisää romahdus
    18.11.17 10:48
  • MissMonster,  33
    Kan nog inte heller påstå att jag någonsin varit speciellt bekymmerslös. Såklart är allt relativt. Men känslan har alltid, alltid funnits där. Ignorance is bliss, men hur kan man leva "normalt" i ett samhälle där du konstant blir påmind om ditt utseende? Inte bara via reklam men även speglar, skyltfönster etc.? Helt underbart förövrigt att man lyckas pricka in precis alla de där klyschorna som faktiskt inte gör någon nytta. Väl medveten om att alla känner så, ibland. (vad hjälper det mig egentligen?) Men dagligen? Jag har hittat mig själv, är trygg i mig själv och är jävligt duglig när det väl gäller. Men likförbannat så avskyr jag ändå min kropp. Känner igen mig mycket väl i det du skriver Novella!
    lue lisää romahdus
    18.11.17 02:34
  • Novella,  37
    Jag har aldrig varit bekymmerslös. Känt mig äldre än min ålder från start. På gott o ont. Alltid kunnat busa, skoja och bjuda på mig själv, tror jag. Men alltid, alltid haft avsky för det som är okänt. Jag har aldrig varit så gammal som jag är i morgon... Men kommer heller aldrig bli yngre. Många får aldrig uppleva sitt liv, det tar slut för tidigt. Jag har fått gåvan o ska försöka må så lite dåligt som det går...
    lue lisää romahdus
    17.11.17 19:27
  • Rammer,  45
    kanske slå till på två speglar?Det är ju Black fridayperiod rätt snart:)
    lue lisää romahdus
    17.11.17 13:45
  • MissMonster,  33
    Rammer: Att jag inte tänkt på det förut! :o
    lue lisää romahdus
    17.11.17 12:29
  • Rammer,  45
    Vad händer om du byter spegel?
    lue lisää romahdus
    17.11.17 12:29
  • MissMonster,  33
    burn_toaster: Huvudet på spiken! Flosker, precis vad det är. Blir nästan vansinnig på't! Tvi. Jag har inte heller någon aning, tycker jag försökt och försökt, men tydligen försöker jag väl inte tillräckligt eller inte på rätt sätt. Den som lever får se! Är fruktansvärt nyfiken på hur det kommer sig att vissa känner så inför sig själva och vissa älskar sig själva så pass att de ser sig som guds gåva... *kliar sig i huvudet*
    lue lisää romahdus
    17.11.17 11:46
  • MissMonster,  33
    Rammer: Nu förstår jag inte riktigt...? Jag är ju bäst i världen. :) Jag bara råkar avsky min spegelbild, min kropp.
    lue lisää romahdus
    17.11.17 11:41
  • Rammer,  45
    Jag tror du behöver stärka din självkänsla dvs din syn på dig själv och det värde du sätter på dig själv.
    lue lisää romahdus
    17.11.17 10:51
  • MissMonster,  33
    inkonito: Absolut. Och när den stora kärleken, efter många år och helt utan förvarning eller ens ger en anledning ber en att ta ett stort kliv ut ur dens liv, så lämnar det spår. Det är ett år sen. Jag vill inte ta något stort kliv ut i livet och jag vill inte ge det chansen, igen. Jag vill inte bli hittad, så därför stannar jag här "bakom mina persienner". Men det har inget med min syn på mig själv att göra. Även när jag var som lyckligast så gjorde min spegelbild mig olycklig. Behöver inte en partner för att bekräfta mig, det behöver komma inifrån mig. Jag vet bara inte hur.
    lue lisää romahdus
    17.11.17 10:04