Som så många gånger förr så stirrar den där människan på mig från andra sidan spegelglaset.
Som nästan lika många gånger vill jag låta den knutna näven krossa glaset.

Men jag hejdar mig.
Som alltid.

Är det där verkligen jag?
Varför kan jag inte koppla att det där är mitt ansikte?
Min kropp? ...ful... äcklig... fläskig...
Den känns inte som att den ser ut sådär... ...det gör den. usch, skäms!
Gör den verkligen det...?

Gammal, slapp och rynkig askgrå hy.
Dallrande mage, lår med celluliter.
Ärr. Finnar. Pormaskar. Hårstrån.
Stela muskler och knakande, ömmande leder.
Livlöst, långt yvigt trollhår som aldrig vill låta sig tyglas, precis som den det växer på.

Låser in sig själv, vill inte gå ut.
Ingen får se mig så här. Vem skulle kunna älska det här?

När blev jag gammal?
Jag som aldrig skulle bli gammal.
Var jag någonsin ung?
Hur kändes det då?
För det känns exakt likadant då som nu.
Eller gör det?

Tiden läker alla sår
Vi mognar alla och ändrar prioriteringar
Vi lär oss att älska oss själva
Låt aldrig någon annan definiera dig
Det är insidan som räknas
Man måste välja lyckan
Önska aldrig att du var någon annan
Skönheten ligger i betraktarens öga

Är det verkligen sanning i de orden eller är det bara för att inge hopp om att det kan bli bättre, om vi vill det tillräckligt mycket?
(har jag verkligen blivit så här bitter?)
Varför har aldrig skönheten behagat att ligga i mitt öga?

Hur mycket jag än vill, så verkar jag inte vilja, just, tillräckligt mycket.
Hur mycket måste man vilja?

10 057 dagar.
Ännu har jag inte kommit på det. du är dum i huvudet.


Det hjälper inte att det sägs att alla någon gång är missnöjd med hur de ser ut.
Att alla har den där djävulen på axeln.
Att det alltid är något som behöver ändras.
Det tar inte bort smärtan inombords som sliter sönder min själ och förgiftar mina tankar...

Jag vet att jag inte är ensam om att hata, inte avsky, utan hata, min spegelbild.
Mycket väl medveten om att jag inte är ensam att stå där framför spegeln, naken, blottad.
Klämandes på magens valkar. Går det att skära bort med en kökskniv...?
Inspekterande fingrar som vandrar över hunden, slätar ut, trycker ihop, nyper och klämmer.
Tårar som tränger fram.
Smakar salt på läpparna som blir fuktiga.
Hopplösheten som gör luften tung att andas in

Ett nytt nagellack gör mig lite gladare. Lite vackrare.
Schampoon som, vid varje ny tvätt, är en chans till ett vackrare hår... försök inte sminka en gris, det är ändå alltid en gris.

Den besvikna blicken som stirrar tillbaka på en när håret ser ut som de alltid gjort.
Vad trodde du? Trodde du på det själv eller?

Jag skriver det här, extremt förvirrande inlägget som egentligen inte har någon slutkläm, medan jag sitter i soffan. Googlat runt på diverse skönhetsingrepp och låtit tårarna rinna längs med dubbelhakorna.
Solen har börjat gå upp. 
Tankarna maler och känslorna löper amok.
Hur kan det här uppta så mycket av min tid när det ändå aldrig kommer någon lösning? Som kugghjul som inte riktigt matchar...

Hur många av er där ute, som läser det här, känner igen sig?
Varför är det så här?
Vad är era tankar?


Något jag ändå håller hårt vid är att vara nöjd över att vara naturlig. Naturlig i den bemärkelsen att jag inte ändrat mitt utseende. Hur mycket jag än fascineras utav olika slags modifieringar.
Hur mycket jag än lockas...

För.
Någonstans långt i bakhuvudet, i en liten ask, längst bak i en dammig byrålåda.
Så finns det en mening som grott sig fast.
Som mitt envisa jag, som alltid vill göra tvärtemot och aldrig låta normen vinna sparat åt mig.
...i den där lilla asken.

"In a society that profits from your self doubt liking yourself is a rebellious act"

Det är inte längre nitar, färgsprakande hår, converse, kängor och korsetter.
Det är inte längre piercingar, dramatiskt smink och hög musik.

Det är ofärgat naturligt hår, osminkat, ouppseendeväckande kläder, en fluga på väggen.

Det är inte längre den där "självsäkra" och målmedvetna som styr.

Men rebellen,
hon lever kvar.