(det här är långt och otrevligt så ni vet)För ca sex år sedan sänkte sig ett mörker över mitt liv... Jag hade jobb som trappstäderska i Mölndal och Göteborg, jag trivdes bra och hade en bra lön. Jag styrde lite själv över mina tider och hade en underbar chef, när jag hade jobbat i ca fyra månader så frågade min chef om jag skulle kunna tänka mig att ta på mig ett par ställen till som sommarvikarie i en månad. Jag skulle få högre lön och en löneökning dessutom, jag tackade snabbt ja och vi åkte ut för att titta på alla extra ställen jag skulle göra. Första veckan visste jag att det skulle vara jobbigt, men jag jobbade på så bra jag kunde. Tredje veckan kom och jag gick omkring som i en dimma, allt som fanns i mitt liv var jobb kändes det som.. jag jobbade 16 timmar om dagen och fick betalt för nio... Nu tänker ni säkert i stil med: "men varför gick du med på det?! Varför ringde du inte chefen och berättade hur det var fatt?!"Joo det är lätt att i efterhand fråga mig själv samma sak men jag kunde inte då.. jag var så envis och elak mot mig själv att det gick inte min hjärna sa till mig:"Du sa ja till det här själv. Du måste klara det här. Du lär ju bevisa att du duger till nått iafa. Men sluta löjla dig! Jobba nu för fan! Det är bara en vecka kvar nu!"Jag tvingade mig själv att härda ut... På ett av dom nya ställena så fanns det en fastighetsskötare som var ifrån Dalarna och fortfarande pratade dalmål (jävlig sällsynt på västkusten) han hade haft semester och kom tillbaka just den här dagen. Jag stog och bråkade med min vagn som hade fastnat över en hög tröskel nedanför en trapp, han stod högst upp i trappen och sa på klingade dalmål:"Nämen där är du ju! Jag sprang omkring och leta efter dalkullan! Hur går det för dig?" Jag känner bara hur kroppen ger vika och jag gråtskriker:"Inge bra!!" Jag ramlar ihop i en liten hög och gråter.. sen vet jag inte vad som hände eller hur det hände men när jag kommer till sans igen så har en timme gått och vi sitter utomhus och jag röker.. han ser på mig och säger att jag måste ta hand om mig för den enda som kommer att finnas i mitt liv för resten av det, är jag. Han har rätt jag vet det men envisheten tar över och jag säger att:"Det ör lugnt nu, behövde bara en liten paus. Jag måste bli klar så jag slipper jobba till 22 igen."Han skrek nästan:"Vadå jobba till 22 igen!?!?! Nu äre du som ringer din chef och berättar hur dåligt du mår! Annars äre ja som gör det!"Han skickade hem mig och sa att om det kom klagomål på städningen skulle han lösa det...Jag skämdes som en hund hela vägen hem, och envisheten segrade igen.. jag gick till mina ordinarie trappor och städade dom fast kroppen skrek och mina tårar föll. Jag gick till fastighetskontoret och skulle städa där med, vår fastighetsskötare såg på mig och sa:"Du gråter ju! Hur är det med dig egentligen?"Än en gång bröt min mur och jag föll gråtande ihop och hela historien om hur dåligt jag mådde och om hur jag brutit ihop tidigare kom ut i gråthickande meningar. Han sa ingenting utan bara höll om mig och lät mig gråta klart. Sen lyfte gan upp mig på en stol och satte sig på huk framför mig och sa:"Jag ringer din chef nu. Och du ska gå hem och lägga dig. Jag kommer när jag pratat med henne." Han kom förbi nästan två timmar senare och berättade vad som sagts. Jag grät igen och han tröstade mig igen. Min fästman kom hem mitt i allt det här och blev uppdaterad av vår fastighetsskötare. Han lyfte upp mig i sin famn och höll mig hårt.Jag pratade med chefen nästa dag och jag bad om ursäkt för att jag misslyckats med jobbet. Hon skällde lite på mug och sa att det var hon som skulle be om ursäkt att hon inte hade dubbelkollat med mig hur det gick... Jag fick ledigt i två veckor och sen återgick jag till mina ordenarie trappor.En månad senare kom jag in på en bagar linje och slutade jobbet och gick utbildningen klart. Min fästman hade flyttat tillbaka till Dalarna och jag skulle flytta efter nör utbildningen var klar. Jag klarade inte av att gå i skolan och flyttstäda själv men jag i vanlig ordning lät envisheten ta över och tvingade mig själv in i det. Jag fick inga betyg från skolan men jag flyttade hem rill Dalarna igen.. Nu har det gått fyra år sen jag kom hem igen och först nu i Januari fick jag tillbaka min sexlust igen och min lycka över livet. Jag är nästan mig själv igen men vägen hit har varit jobbig och hård, inte bara för mig. Min fästman har funnits där hela tiden och älskat mig och lyft mig. Han har också tampats med utmattningsdepression och vi har på något sätt överlevt det, hade vi inte varit rökare så hade vi inte klivit ur sängen... Jag behövde få ur mig det här.. jag mår bra igen och är så lycklig över att ha tagit mig hit. Snälla ni, ta hand om er! Känn efter om ni överanstränger er.. jag önskar inte min resa på någon! Massa kärlek till er!!