Allting kostar. Priset för oändlig lycka, pirr i magen och eufori är jävligt dyrt. Oro, ovisshet, tårar, grubblerier, jobbiga tankar, en klump i magen och mycket investerad tid. På nåt sätt tycker dumjävla idioter till människor att de där små stunderna av mysigt lugn, kåthet, uppmärksamhet och uppskattning är värt det. Jag känner mig mest förvirrad. Farlig lek med känslor och funderingar. 

Men man vill inte heller vara någon som säljer sig till ett extrapris. Långt bak på hyllan. Dammig och desperat vinkande med ena flärpen på påsen... Se mig, se mig! Desperation är osexigt. Men hur går leken till där man spelar svårfångad om ingen letar efter en? Det är istället bara en plågsam och deprimerade form av kuragömma för en person. 

Att stå på ett ben o inte veta hur nästa hinder ser ut. Hur det ska gå till att svara på en gåta som inte ens är ställd. Inget annat än tröttsamt. Men varför gör man det då? För de där fåniga flinet man själv spricker upp i då den man längtar efter hör av sig? Människan är programmerad till idiot. Allihopa på just sitt unika sätt. Alla är underbara o dårar på ett personligt och eget plan. Grattis.