Hörde en föreläsning över nätet för ett tag sedan. Kanske mer ett diskussionsforum faktiskt. Det var en dejtingexpert som svarade på åhörarnas frågor. Han kom in på neting/ fishing. Jag tror att alla på ett eller annat sätt faktiskt är bekanta med fenomenet. Om än obekanta med nypåhittade benämningar.

Jo, det handlade om när man skapar nya kontakter. Allt flyter. Det är spännande, man ger och tar. Pratar mycket och pang! Något händer. Oftast vet man inte vad. Kanske har man setts och haft sex. Pratat allvar och hoppas kontakten ska vara långvarig. Men så slutar den andra höra av sig. Svarar knappt på sms. Det känns tråkigt, besviket och ledsamt. Fan också. Allt hopp rinner ut och man förlikas med tanken att gå vidare. Prata med andra. Då kommer ett sms. Hoppet tänds igen. Denne kanske bara var blyg. Hade massor att göra kanske... Nu blir det så underbart som det kan bli! I början.

Tyvärr blir det inte alltid så långvarigt... Ofta blir det kaos. Efter lite hetta igen kommer en kylslagen fortsättning. Intresset svalnar igen. Förtroendet försvinner. Detta är tydligen ett vedertaget härskarknep. Att hålla 'offret' på halster. Genom att dyka upp lite hela tiden är det svårt för den andra att gå vidare. Lämna lite hopp och själv anstränga sig minimalt. Låta fisken simma in i nätet. Kanske till och med låta fisken lägga ut nätet själv också... Det är så lätt att hamna där. Hjärnan blir kidnappad och man vill något så väldigt gärna... 

Glöm aldrig ditt eget värde! Det är lättare sagt än gjort... Min bästa vän sa en gång: Hur fan ska man kunna spela svårflirtad om ingen ens letar efter en? Det blir istället bara en jävligt kass variant på kuragömma... ;) Visst kan det vara så. Att sätta ett värde på sitt eget välmående är inte så himla lätt jämt. Men man måste försöka att vara rädd om sig själv. Det är svårt att ställa krav på den man gillar. Men ibland måste man bara tänka till på vem man BORDE gilla mest...

Kram.