Insikten om att jag inte är som alla andra är inget nytt för mig. Det visste jag redan som liten. Att jag var mer. Att jag ville mer. Att jag aldrig skulle bli den där människan som längtar efter villa, Volvo, ett äktenskap och snorungar som hänger en i hasorna. Jag vill vara mer. Jag vill se, uppleva och vara fri som vinden. Jag vill få mitt namn inskrivet i historieböckerna. Jag vill att historier ska berättas om mig långt efter jag har dött. Dessa drömmar har dock alltid bemötts med kommentarer såsom "väx upp, va!" "sluta dagdröm och ta nåt på allvar för en gångs skull." "skaffa dig ett vettigt jobb och var som folk." Det är just det som är grejen. Jag är inte som folk. Varför tror folk då att jag kan leva som dem? Att hitta en potentiell partner är ett helvete. De flesta män och kvinnors instinkt när de ser en sån som jag är att försöka tämja mig. Binda mig. Släcka den elden som brinner så intensivt inom mig, elden som säger till mig att jag är mer och vill mer än genomsnittsmänniskan. Och ibland har jag omedvetet låtit mig bindas. bara för att jag varit så ensam att jag inte stod ut. Vilket inte har gett mig annat än smärta, en smärta som gjorde att ensamheten blev att föredra. Jag vet inte riktigt vem jag är, eller vad jag vill åstadkomma med mitt liv ännu. Men en sak vet jag, jag vill inte ha en partner som tämjer mig. Jag vill ha en partner som kan matcha min själsliga eld och vilda hjärta. Och som vill springa vid min sida.