Vad håller jag på med? Flytta 25 mil? Fast jag bara känner en enda person där? Och flytta ihop direkt? Är jag galen eller? ( det borde det iofs inte råda några tvivel om att jag är men…) Borde hyra en egen lgh först kanske?

Ska jag verkligen lämna allt det hemtama, det trygga? För en mans skull? Nu är det inte lång tid kvar som singel… Ska jag verkligen ge upp det? Singel livet. Kunna blippa på tv:n om jag vill, äta knäckebröd i sängen, hasa omkring i långkalsonger och se hur sunkig ut som helst?

Ja, det ska jag. För det är vad jag vill. Men läskigt är det. Hur ska det gå? Med hans barn? Mina barn? Kommer mina barn att trivas i skolan? Kommer jag att hitta ett jobb? Kommer vi att få plats allihop? Många tankar som snurrar i huvudet hela tiden.
Jag KAN leva utan honom, men jag VILL inte. Jag har haft den otroliga turen att hitta någon som jag älskar och som älskar mig tillbaka. Utan att försöka ändra på mig. (Jo, mina frukostvanor… eller snarare ovanor.)
För jag lämnar inte någonting för en mans skull, utan för vår skull. För att vi älskar varandra och vill bygga en framtid tillsammans. Alla ev hinder ska vi ta itu med tillsammans eller åtminstone med varandras stöd. Vissa saker måste man möta själv. Då är det tryggt att veta att den andra finns där när man behöver.

K, Jag Älskar Dig! Jag är så glad att du fick den där impulsen att ringa, trots att jag hade fått förhinder.
Puss och Kram till dig min älskade.

Kram till er andra, Jolo.