Det är något som gnager i mig på dagarna... det enda som verkar
lindra är när jag pratar med dig, då blir jag lugn igen...

Jag påminner mig själv om att jag aldrig träffat dig, men det spelar ingen roll, du har gjort djupt intryck på mig! Vi tar alla chanser till sms och småsamtal. Vad pratar vi om? Allt möjligt och
omöjligt, mellan himmel o jord... Det är skönt att prata med dig, det lugnar min oroliga själ...

Lömska planer har börjat smidas, hur skulle vi kunna träffas? Var? När? Vad händer?

Vi vet båda att vi inte vet hur vi skulle reagera, åtrån är stark, men hemmabanden också. Jag börjar förstå att jag verkligen vill träffa dig, för att se vad jag egentligen känner? För att se vem
du egentligen är? Jag har bilder, jag hör rösten, jag läser vad du skriver, flera gånger faktiskt, men ändå är du inte känd för mig... egentligen... Du är en främling som jag lärt känna väldigt mycket om på en väldigt kort tid. Du kommer alltid att finnas i mig, det går inte att göra något åt. Jag kommer att tänka på en låt med Niklas Strömstedt som heter "Vart du än går".

Jag drömde om dig inatt igen, jag drömde att jag kysste dig länge... Tyvärr vaknade jag upp, kanske är det mitt undermedvetna som väcker mig, jag var duktigt pilsk mitt i natten igen, men så trött att jag strax somnade om igen... Var går gränsen för otrohet, är den rentav redan passerad? Jag som trodde att jag var stark och trogen, nu inser jag hur svag jag kan bli, en nyttig erfarenhet jag vill dela med mig här till er andra. Jag vill dock fortsätta prata med dig, jag vill fortfarande träffa dig... Sen får vi se vad som händer, du kommer alltid vara min vän, det är ett som är säkert!

Puss vännen!