Första blogginlägget någonsin här. Blev sugen på att skriva av mig om mina tankar och funderingar.

Inte många vet, men jag lider av och är sjukskriven för depression och ångest pga. taskig uppväxt (kortfattat, alkoholiserad mamma som misshandlat mig psykiskt dagligen under hela min uppväxt samt en pappa som hellre jobbade än stannade hemma och tog tag i problemen)
Jag började må bra när jag fick hjälp av socialen och flyttade hemifrån när jag var 18. Så det höll i sig fram tills jag var 25 då jag sakta men säkert började få ångest då och då.
Då skadade jag och fick diskbråck i ländryggen och skadade även knät på jobbet, blev opererad för skadad menisk i höger knä och pga. rygg och knä så var jag sjukskriven till och från i några år.
Drog på mig ännu en skada några år senare på jobbet, då var det dags för vänster knä och blev opererad för en menisk och ett korsband i det knät, som jag aldrig heller återhämtade mig från.
Trots detta så kändes det bra, jag hade en familj och hade precis blivit pappa till min son som är mitt första biologiska barn, har med min dåvarande och mamma till min son även en dotter (som jag ser som min dotter, trots att hon egentligen är min styvdotter och hon ser mig som sin pappa)
Efter många år av daglig värk som till sist gick ut över familjen, så tog det slut och vi separerade och bröt våran förlovning, efter 7 år tillsammans.
I samband med värken och separationen, så gick jag in i väggen och blev deprimerad igen.
Har nu varit sjukskriven sedan September 2018.
Nu har jag åter igen problem med diskbråck i ryggen, nu ännu värre än vad det var första gången jag skadade ryggen.

Har på senaste tiden börjat bli mer och mer osäker i mig själv, kommer jag någonsin att hitta någon som kan acceptera mina "problem"?
Kommer jag någonsin att hitta kärleken och bli lycklig igen?
Det har ju inte gått något vidare med dejtandet, har man blivit för kräsen på äldre dar?
Efter över 2 år som singel, så känns det verkligen att något saknas. Kärleken från någon annan än barnen, hunden och katten är något jag verkligen börjar sakna så det gör ont.
Värken lär ju aldrig försvinna, så det är väl bara att försöka leva med att dagligen ha ont och gå på smärtstillande.