Idag är ingen bra dag.
Eller jo, på sätt och vis är den det. Men jag mår inte så bra.
Ångesten över flytten gör sig påmind. Hittills har jag lyckat förtränga den, men ibland poppar den upp och idag gör den alltså det.
Trist, för jag vet ju att jag får en chans att bygga upp mitt liv nu, men det trodde jag ju att jag skulle när jag flyttade hit.

Ensamheten jag känner är jobbig. Jag VILL inte vara ensam, men jag behöver nog vara det.
Dessutom begriper jag inte hur jag ska kunna hitta någon som jag kan leva med och som kan leva med mig.
Jag har bara levt med två män och de två var så olika som det bara tänkas kan. Ja, om man bortser från egoismen de hade.
Mitt senaste förhållande tog hårdare på mig än jag vill erkänna. För första gången i mitt liv ÄLSKADE jag en man. På RIKTIGT.
Men min kärlek räckte inte för honom, jag vet inte, men kanske hade han ett bekräftelsebehov som inte jag kunde tillgodose.
Nå, det är över nu, men ilskan jag känner gentemot honom är inte över. Den tar inte slut.
Jag kan ignorera den ofta men inte alltid. Idag kan jag inte det. Jag är så vansinnigt j**la arg för att någon låtsas vara någon de inte är. Och för att han sen inte förstår vad han gjorde fel. Han tycker inte det var fel…
Och det kan jag inte göra något åt, jag kan bara göra något åt min egen ilska, men jag vet inte hur.

En man som jag ska leva med får inte vara en fegis. Jag har fått höra och jag tycker mig märka att jag skrämmer män. Jag vet inte varför… Är det för att jag inte BEHÖVER en man? Men det räcker väl med att jag vill?
Han måste kunna säga ifrån, inte låta mig klampa på i ullstrumporna utan hålla mig på jorden. För det krävs en stark man. En man som vet vart han står här i livet. En man som kan ta hand om sig själv OCH mig när jag faller. För faller det gör jag ibland.
Framförallt krävs en ärlig man. En man som VÅGAR tala sanning oavsett. Dessutom ska mannen i fråga inse att lever man med mig så är jag den enda kvinnan. Jag kommer ALDRIG vilja ha sex med min man och en annan kvinna. NÅGONSIN.
Lögner är något jag inte heller klarar av, bättre att redan från början tala om hur man vill ha det och fortlöpande uppdatera. Livet ändrar sig ju hela tiden. Men ljuger man för mig, då hamnar man så långt ner att man får svårt att ta sig upp igen. Då får man finna sig i att jag tycker att jag har rätt att kolla mobilen, msn, mail osv. Jag säger inte att det ÄR rätt, men det är vad jag kommer att behöva för att kunna lita på personen igen. Dessutom blir det inga ensamma resor, utekvällar etc. Inte på bra länge och klarar man inte det så ska man nog välja en annan kvinna. Allt detta är något jag talar om redan innan och därmed anser jag att jag varnat personen i fråga men ingen tror ju på mig när jag säger som det är. Inga lögner, total trohet (och ja, en kyss ÄR otrohet för mig oavsett vad DU tycker!) och familjen går först. Alltid.
Den mannen finns inte. Tror jag. Och då kan jag lika gärna leva ensam.

Kramar till er alla Jolo.


Dessutom måste den mannen förstå och acceptera mitt sexbehov. Jag ska kunna gå fram till honom och viska, "Jag vill ha dig" eller "Jag är kåt på dig" utan att han för den skull får mig att känna mig billig...
Jag kräver inte sex varje dag, men jag skulle inte ha något emot det. Däremot måste jag få beröring varje dag.