Jag var fast besluten att hålla fast vid min man. Fast denna äldre och mer erfarna man bet sig fast i min själ. Han va så... annorlunda. Öm, hänsynsfull, busig och hade en röst som trollband. Vi blev vänner och attraherade av varandra. Det tog lång tid innan jag ens tyckte det var ok. Att tända på nån annan. Det var komplicerat. Mycket svårt. I ett års tid var det nytt o spännande. Vi hade en bra nivå på kommunikationen, tyckte jag. Sedan började krånglet. Sorgen över att förlora någon som fyllde ett tomrum jag känt. Nån som tänkte o tyckte som jag. 

Jag såg inget liv med honom o hade tankar på att bryta kontakten många gånger. Men han gjorde det. Tre gånger med total tystnad. Jag blev förkrossad varje gång o försökte lösa problemet. Samtidigt som jag hade ångest för att jag var gift och älskade den mannen. Att bli intresserad av två samtidigt är ett helvete. Har du varit med om det? Jag fördömer och förkastar otrohet. Men oj, om jag blivit prövad... Hjälp vad jag fått bråka med dessa tankar. Blivit spänd i kroppen och förvirrad i hjärnan. 

Sen i somrast har jag och den andre mannen ingen kontakt. Jag tyckte till sist det inte var värt det. Han gled på gamla... insatser och jag tyckte jag gav mer än jag fick. Jag skulle aldrig vilja ge honom mer ego än jag gjort. Jag har gått vidare. Men än idag dyker han upp i huvudet. Kanske kommer han alltid göra det ibland? 

Jag är så glad att jag inte äventyrade mitt förhållande pga den killen. Men just idag undrar jag hur han har det. Egoistiskt nog undrar jag om han ägnar mig en tanke också... Han påverkade mig. Jag lärde mig massor av den kontakten och jag blev mer än lovligt bränd. Ibland hatar jag honom...

Jag har en falsk längtan. Känslan att jag vill ringa och prata som två kompisar. Komplicerat blir de då man tänder på sin killkompis... Blä. Det jag längtar efter finns inte längre. Kanske aldrig har funnits mer än mitt huvud... 

Så hjälp mig. Är jag galen eller bara helt normal? ;)