Ännu en trevlig kväll!

Förvånad över hur lite smärta jag kan ta, hur känslig jag är för pisk. Smisk går bra i större omfatting, pisk får mig gråtandes efter några rapp. Jag tycker att jag som går med ryggsmärta 80% av den vakna tiden, borde vara mer smärttålig. Fast baksidan är min svagaste punkt, iom att det är där smärtan brukar stråla ned.

Och, det är ju en annan sorts smärta i piskandet, i en lite ovanlig situation. Så jag gråter, dels av smärtan, chocken i piskrappen, rädslan för nästa rapp, den undergivna situationen och de skarpa tillrättavisningarna, och är dessutom så förbannad på mig själv för att jag inte tål mer än då! Bästa känslan i just tagandet av smärta är efteråt. Då det totala lugnet breder ut sig och kroppen blir alldeles varm och mjuk. Lätt och glad till sinnes. Man känner sig renad.

Försöker väl fortfarande också komma till förståelse om mig själv som undergiven, det är en ständig resa och utveckling. Det får heller aldrig bli så att min tidigare självdestruktiva sida går in i lekarna, då blir det farligt och förgörande, jag är ständigt på vakt över mina reaktioner och hur tankarna går. Det ska ju vara en njutning att leka, inte ett sätt för mig att tillfoga mig smärta utan rakblad. Älskar de vackra märken som kommer bli! Är en sucker för blåmärken och ärr som tillfogats i njutning och lek.

Det är en intressant utveckling och härliga stunder!