Så stod han där, min herre. Plötsligen och helt oförberett. Jag inser hur mycket jag saknat honom, att ha honom fysiskt nära. Det tog mig en stund att varva ner efter dagens kaos. Han brukar tycka om mitt babbel, idag gick det i snabbt tempo. 

Han höll mig hårt en stund, det där som jag längtat efter, att få ligga nära, att landa i tryggheten. Det är en del av vad han är för mig, vad vi är för mig. Han är den jag vänder mig till när livet gör ont, han har under många år varit den som ser under min yta, som facear mig med det, som inte låter mig komma undan när det behövs. Ofta så står han tyst och stark vid min sida och ger mig det jag behöver för att stå stadigt.

Att smaka på honom, han ser att jag njuter av det, hur jag älskar smaken av honom, hur jag vill se honom njuta. Makten som jag har i den stunden, där min undergivenhet går hand i hand med den makten.

Den där känslan när han tränger in i mig, njutningen när han tar kontrollen över det, när jag lägger all makt i hans händer. 

Jag har inte duschat än, luktar fortfarande honom, vill helst inte att det ska försvinna.

Vi, för mig, är så mycket mer än den fysiska njutningen. Den stunden idag gjorde mig hel en stund, den kommer få mig att orka allt det svåra som är just nu. Jag är fullt kapabel att ta mig igenom själv, liksom han är, men jag är starkare med honom nära, det går lättare då.

23 dagar kvar

-fröken