Klick. Det här måste jag föreviga. Klick. Bara för mig. Kände så. Känner inte så nu när jag rensar gammal skit. Han är inte en del av min värld. Inte liv. Inte ens min tankevärld de flesta veckor. Längre. Men då betydde han för mycket. 

Det där erkännandet som lyser på skärmen. Den där blottade strupen. Den där jävla bilden i min telefon. Den väckte mycket sorg till liv idag... Han kanske aldrig va så bra som jag ville göra honom. Speciellt inte då han sårade mig som skam. Men man kan vända allt. Han gjorde nog de enda som gick. Men de va jag som tog smällen. Saknad av nån som inte finns kvar i ens liv är helt värdelös. Värdelös. Korkat. 

Trodde de mesta va över. Till den där skärmdumpen. Hur ska jag kunna slänga den? Har slängt allt annat för att må så lite kasst som möjligt. Då vi slutade ha kontakt gjorde jag mig av med allt. Allt från mail, bilder och mössor. Snart är inget kvar. Jag känner mig smått knäpp. Finns många som betyder mycket mer. Som ska ha den där platsen i mitt huvud. 

Jag har gått vidare. Men just nu blev jag påmind. Jag ska slänga bilden. Snart. 

Vad vill jag med denna blogg? Har ni nåt bra tips på hur man gör sig kvitt gamla spöken i huvudet så kan du väl skicka ett mail. 

Jag förtjänar att må bra. De gör jag, ofta.