Går gatan ner, minns stunderna, längtar till dem, till friheten… min hand på din arm, när jag hade en allergikänning och knappt kom upp för backen, det var samma kväll som jag kysste dig utanför restaurangen, otillåtet, du sa inget, bara log…. Den där soffan dem lyfte ner med lyftkran kl sex på morgonen utanför sovrumsfönstret. Hur du alltid minns att kyla ner sovrummet när jag ska komma. När du förberett pannkakssmeten dagen innan för att kunna laga frukost åt mig. 

Du är mitt andningshål, den jag ger mig själv, den som alltid finns här för mig, som accepterar min helhet (ja med lite grymtande ibland).

Herrn, citronen ligger hemma, inköpt som instruerat!

Uppdraget:

Lite på vänt idag, har annat i fokus, bibehåller dem konversationer jag startat….

42 dagar kvar

-fröken