Jag kände det i morse. Hur oerhört lycklig jag är. Jag lever med den jag älskar (och jag gillar hans barn), jag har två underbara barn, jag är frisk och jag har jobbat i sommar. Dessutom får jag fortsätta jobba extra då och då vilket ger ett extra (välkommet) tillskott i kassan medan jag letar efter ett fast jobb.

Tyvärr kommer katastroftänkandet in lite då och då, för inte får man vara så här lycklig?
Men jo, det får man. Det är "min tur" nu. Länge levde jag som en kameleont och fogade mig efter andras vilja, jag ville ju inte vara besvärlig och riskera att den/de andra blev olyckliga. Följden blev att jag tappade bort mig själv.

Jag tog själv makten över mitt liv när jag bestämde mig för att strunta i vad exet ville, när jag gjorde det jag trodde (tror) var bäst för mig och barnen och det blev bra. Jag tappade bort makten ett tag men har insett att oavsett vad som händer så har jag ett val. Jag kan välja att vara overksam och se hur allt uttvecklar sig eller så kan jag besluta mig för att agera.
Vilket av det som är rätt har jag ingen aning om, det får jag ta på känn. Vilket av det jag ska göra vet jag inte heller än.

Men jag har inte förmågan att få andra att bli lyckliga, den förmågan måste finnas inom dem själva. De måste även ha viljan att bli lyckliga och de måste själva få välja vilken väg de vill ta dit, även om deras väg dit tycks mig knasig och krokig. De måste också själva välja vad som gör dem lyckliga...
Svårt det där, för jag vet ju bäst eller hur? :)
Dessutom är mitt tålamod inte det allra bästa, allt ska ske genast eller ännu hellre igår. Att lära sig leva i nuet men ändå planera för framtiden är en annan svår läxa jag håller på med nu. Det går sakta men säkert framåt.

Att jobba inom hemtjänsten har gett mig så mycket, jag har sett människor som tålmodigt genomlider varje dag utan att till synes ha något annat att göra än att sitta och titta ut genom fönstret eller på tv.
Jag lärde mig framför allt att inte ta de ordinaries ord för sant eftersom de ofta gick på det de äldre sagt förut. Utan att bry sig om att fråga igen...
Två systrar som lever tillsammans har inte gått ut på hela sommaren, de ska ha ledsagad promenad en gång i veckan. Varför har de då inte gått ut? Jo, för de sa ifrån en dag, de vill inte gå ut för de kände sig så darriga, De sa då att de inte visste om de någonsin mer skulle våga sig på att gå ut.
När jag frågade (och skam till sägandes kom jag inte på tanken förrän gnaska sent på sommaren) så sken de upp och sa "Jaaaaa, det skulle vara så roligt att få se hur allt har ändrat sig!" Tror ni de fick sin promenad?
Nej, den som gick till dem vid lunchen nämnde inte ordet promenad till damerna och själva vågade de nog inte påpeka det, de kanske inte ens förstod att någon annan än jag skulle bli den som gick dit på lunchen.
Varför sa tjejen som gick dit ingenting då? För att hon inte hann?
Nä, knappast! Vi har haft så mycket dötid emellanåt så jag höll på att bli tokig! När jag har haft mina korta "turer" dvs att jag slutar kl 11.15 så är det sällan som jag har haft något att göra tills dess. Oftast var jag färdig mellan 9.15 och 10.00...
Utan att stressa dessutom.

Skriver kanske mer om detta senare. mina barn vill ha frukost nu.


Kramas med alla du tycker om idag, det skadar inte eller hur? Jolo.