Ah, Lustigt. Jag har mensvärk från helvetets innergårdar. Magen sväller, brösten ömmar. Det vanliga. Grejen är bara att jag inte haft fungerande mens på typ 3 år.  Då blödde jag 3 gånger. Var "smal" då. 95 kg. Smalt, för mig. Ja, jag har PCO, så jag väger mer än vad jag ser ut att göra. Vanlig grej för oss pcoare. Har mer muskelmassa, kompaktare benstomme, är ingen liten och skör flicka. Starkare än många karlar, by nature.  Det är coolt. (SÅ BMI-tabellen; SCREW YOU MOTHERF*CKER!!!! HAH!) Plus att man är lite för mjuk på mitten. Så ja, låg där på 95kg och kände mig nästan tunn, haha, hade då tappat 25 kg. Sen började jag poppa antidepressiva, mådde skit, vikten skenade iväg. Pang sa, det, blev +20 kilo på något år. Förjävligt, måste jag säga. Nu mår jag äntligen som en normal människa, orken och viljan att ta hand om kroppen återvänder. Vikten trillar av, sakta men säkert. Hållbart denna gång.

Vill få en fungerande mens, vill veta att jag är fertil. Även om jag inte vill ha ungar just nu, om någonsin. Vill ha möjligheten iaf. Hur underbart det än är att kunna skippa kondomen och skippa eventuella mensuppehåll i sexlivet. Det är liksom inte värt risken att aldrig få ungar, om jag nu skulle vilja. Självklart kan man IVFa och adoptera och greja. Men det är så mycket mer komplicerat.
 
Så det är ett bra tecken. Viktnedgången får den att vilja dra igång igen. Alla tecknen, men inget blod. Spännande va? Jag tycker det är fascinerande. Det är inte kört, mensen har inte flytt min kropp och lagt ned verksamheten, den lurar kvar där under och väntar på att jag ska passera en viss viktgräns...då är det "bara" att tuta och köra, hoppas det blir nån slags regelbundenhet och fertilitet. Jag har aldrig haft en regelbunden mens. Aldrig någonsin. Ingen garanti att jag kommer få det. Men något slags tecken på att barn kan produceras, med eller utan hjälp. Jag är lite glad att min mens aldrig gett upp på mig. Den har liksom funnits där i vått och torrt, lite i bakgrunden. Väntandes på precis rätt ögonblick.

Kroppen är bra häftig.