Enda riktiga baksidan med att vandra själv är att när det rämnar så finns det ingen där som kramar om en och lovar att allt blir bra eller bara finns och låter en rasa ut för man behöver det. Ibland känns det som en väldigt stor baksida iaf de usla dagarna. 

I det stora har jag ju inget emot att vara allena. Men just idag hade jag uppskattat om livet varit annorlunda. 

Det går över, det går alltid över. Inget med idag är annorlunda än andra gånger. Ibland blir det bara mer än jag orkar hantera och bråka med på samma gång. Får vara tacksam att avkomman är kidnappad så jag kan vara ett ras idag, svära, gråta och vara allmänt i olag med mig själv och världen i övrigt, ett paket av smärta och sorg. Imorgon är en ny dag, en då jag måste vara den som kramar, tröstar och står stadigt. Så vi ses du och jag morgondagen.