Förra året var jag olyckligt kär. Jag föll stenhårt för en man som hela tiden var jätteschysst mot mig och gav mig komplimanger på ett sätt som gjorde mig helt säker på att han var singel. Men det var han inte, och när jag fick reda på det var det redan för sent: jag var hals över huvud KÄR i den här mannen och blev bara mer och mer förtjust i honom trots att jag visste att han var upptagen och förmodligen bara flörtade med mig som ett tidsfördriv. Jag föll, trots denna vetskapen, helt pladask för den här mannen.

Jag minns en gång för rätt så exakt ett år sedan att jag en dag bara bröt ihop. Var på väg in i duschen, har jag för mig, när jag bara började storgråta och skrika av ren och skär sorg över att den här mannen inte kunde bli min. För så som han var mot mig, jättesnäll och rar, respektfull och verkligen helylle, gjorde att jag nästan redan i början av min förälskelse hade börjat fantisera (och allt eftersom jag föll mer pladask för honom) faktiskt planera att jag skulle ligga med honom. 

Han var den typen av kille: den där schyssta killen som sexet bara kan bli bra med. Dels för att han knappast skulle pressa mig eller försöka stressa fram något, och dels för att jag var så JÄVLA kär. Han var den killen jag hade väntat på, tyckte jag, och jag minns fortfarande hur jag grät helt förtvivlad över att han inte var singel och därmed inte kunde bli min.

Jag var så jävla kär förra året att jag nu i efterhand tycker att en liten del av mig nog dog den där dagen då jag grät i badrummet. Jag var så säker på att han skulle bli den förste jag hade skönt sex med, och jag ville så gärna att det skulle bli HAN, att jag nu när jag skriver om det faktiskt blir tårögd av minnet.

Men sedan gick tiden och den här mannen försvann ur mitt liv och jag var länge fortfarande stenhårt kär i honom men insåg även att det vore bäst att försöka gå vidare. Runt nyåret någon gång började jag nog känna att jag faktiskt hade kommit över honom, men då och då blev jag påmind om honom och fick ett litet leende av ren nostalgi när jag tänkte på honom. Jag tänkte att han alltid skulle förbli varm, ljus, och vacker i mitt minne trots att han aldrig blev min, för den här mannen hjälpte mig på säkert hundra olika vis att bli säkrare på mig själv och mogna, helt enkelt.

Och så gick ungefär ett år utan att jag såg skymten av honom, och som sagt: runt nyåret tyckte jag att jag nog hade kommit över honom. Kanske mest för att jag inte ens såg en skymt av honom ens på håll på ett helt år.

Förrän idag: Imorse var jag på väg till jobbet och jag var lite sen så jag gick fort när jag på ungefär 20 meters avstånd får syn på HONOM. Han, kärleken, mannen jag ville skulle bli den första jag hade skönt sex med, han jag hade valt ut. Han stod precis där jag skulle gå förbi på väg till mitt jobb, och det här var ett scenario jag har fantiserat om tusentals gånger, och varje gång skulle jag stanna och säga "nämen hej", småsnacka lite, och sådär.

Det som hände imorse var raka motsatsen jämfört med mina tusen fantasier om just den stunden. Istället för att glida förbi coolt och världsvant, säga hej, le och småsnacka en stund, blev jag istället så dödsnervös av att bara se honom på håll att allt jag kunde göra var att automatiskt gå förbi med blicken rakt fram och låtsas som om jag inte hade sett honom. I ögonvrån såg jag att han hajade till men jag gick vidare på autoläge och så fort jag kom runt ett hörn stannade jag till och ville bara dö. 

Det var han, det var han, det var han, det var han.

När jag kom till jobbet försökte jag göra vad jag skulle men det slutade med att jag låste in mig på toa och grät så länge att min chef knackade på och undrade vad jag höll på med. Min chef är en sådan chef som man blir kompis med, så jag berättade litegrann vad som hänt och då skickade hon hem mig lagom till lunchpausen.

Nu när jag kom hem för bra många timmar sedan la jag mig bara på sängen och stirrade upp i taket. Det där var ju han. Mannen som jag så gärna ville ha men tvingades acceptera att jag inte kunde få, han som jag har drömt om, tänkt på, längtat efter och saknat i nästan ett år sedan han försvann ut ur mitt liv. Han som jag föll så jävla stenhårt för att jag fortsatte vara kär i honom utan att ens se en skymt av honom på nästan exakt ett år.

Tolvpoängaren som jag var säker på att jag hade kommit över och släppt eftersom jag har en flört på gång med en annan man (han som jag drog in till stan för att bara få titta på i lördags kväll, men det kan jag ju avslöja att det gick helt åt jävla helvete). 

Han, tolvpoängaren som jag tydligen fortfarande är kär i än idag eftersom jag började storgråta på jobbtoan som en idiot/fjortis/normal kvinna som ser Johnny Depp IRL. Han bara stod där drygt 200 meter från mitt jobb när jag stressade fram på gatan. Han hade röda shorts, mörkblå/vitrutig kortärmad skjorta, Ray-Ban Wayfarer-kopior, och han har herregud jag dör, han har fortfarande det där rufsiga håret och korta helskägget som gjorde mig helt galen för han passade så bra i det.

Han skulle ha varit helt perfekt. Jag valde honom på alla sätt och vis med själ, hjärta, varje cell i min kropp, och alla känslor jag har. Det känner jag fan fortfarande, han var den utvalde, han som jag ville skulle bli den första jag hade skönt sex med. Det visste jag nog rätt tidigt i min förälskelse så det är ingen ny tanke direkt att han var den jag skulle ha "fått". Det är bara det att jag trodde helt 100% säkert att jag hade kommit över honom och att jag hade gått vidare och var redo att på alla sätt och vis välja ut en annan man.

Jag ska med all säkerhet gå och gråta nu, men repar mig nog snart. Jag är skilsmässobarn, förstår ni, jag skaffar mig snabbt distans till svårigheter och blir kolugn i krissituationer. Men gråta, ja det gör jag redan nu.