Inuti mig bor en obstinat flicka, ja jag vet det börjar bli många personlighetsbitar att hålla reda på, den obstinata flickan tar väldigt mycket energi av mig. När min herre tar över delar av kontrollen, när det var längesedan han gjorde det, så är det fullt slagsmål inuti mig. Den obstinata flickan skriker och lever om, hon ska banne mig inte rätta sig i någon annans led. Slynan, hon njuter och vill inget hellre än att ha en konstant känsla av att vara ägd, hon har massor med idéer om hur hon kan känna den här kontrollen, stort som smått i sin vardag. Det går inte realistiskt, mitt liv, vårt liv kan inte ha ett 24/7 förhållande. Om flickan eller slynan skulle få sin vilja igenom så skulle det bli en obalans. Fröken medlar, hon tonar ner ilskan som blossar, hon banar in till en väg hon vet att hon mår bra i. 

Mitt uppförande och mitt utseende ska alltid reflektera något som kan representera även honom, det är grunden. Något som inte alltid behöver uttalas, men som jag tror att han uppskattar.

Imorse vaknade den obstinata sidan till för en tankesekund, den göddes av en svartsjuka som inte var särskilt roligt att känna. Lugnet försvann i mig och jag får hantera det. Det tog mig bara någon minut att landa i det hela och tänka analyserande, låta slynan ta sin plats och istället fundera på hur jag kan vara till lags utan att vara för krävande, det ligger ett ansvar på hans axlar att vara just herre och det finns en balans att hålla även där.

Min herre, när du läser det här (han är bortrest och kommer sannolikt inte komma åt sidan på några dagar), du betyder mer för mig än du ibland inser.

Rubriken lyder fri vilja, kontentan av allt det här babblandet är att jag är i det här förhållandet med min herre för att jag vill, vi har den här maktförskjutningen för att jag så önskar och inget annat. Jag är inte tafatt eller hjälplös, jag är fullt kapabel till det mesta och har en styrka inuti mig som bara är för mig. Min herre känner till min intelligens och min kapacitet, en anledning att han tycker om mig och han respekterar mig. Jag tror att det kan vara svårt för någon som inte är undergiven eller dominant att förstå balansen och tjusningen i det här.

Uppdraget:

Pratar med P från tinder, vi har gått vidare till snap, hon verkar lättsam och spontan, men ändå med ett djup. Har lite dåligt självförtroende och har redan berättat för mig att hon ju inte direkt har en kropp som jag... Mao hon har några kilo för mycket. Vi får se var vi hamnar.

Tjejen av ett par har dragit sig undan, enligt henne så backade hennes kille när han insåg att han inte får vara med på något sätt. Varför pratar inte folk med varandra innan dem försöker starta igång äventyr?

Pratar med ytterligare ett par stycken på Tinder och BC, det är en balansgång att inte lägga ägg i en korg samtidigt som jag behöver ge fokus och uppmärksamhet till mest lovande "relation".

Bär i sinnet att det bara gått ett par dagar sedan jag faktiskt fick ändan ur och en stor del av första dagen försökte min hjärna (läs obstinata flickan) komma på sätta att deala mig ur situationen. Något jag egentligen inte vill, jag trivs med min lydighet, jag tycker om när han sätter ner foten, jag tycker om blandningen av obehaget för att sedan känna känslan av en sorts stolthet att jag klarade det. 
Den absolut värsta känslan i sånt här är om jag gör min herre besviken... det är en av dem få saker jag inte kan hantera. Ja visst om det hade resulterat i en session av smisk och tårar. Men min herres riktiga besvikelse är svart som natten, den är mental, den kräver grundtrygghet eftersom den också lockar fram det svartaste i mig, jag skulle aldrig för mitt liv erkänna vad den orsakar mig, jag biter ihop och jag lider... i tysthet, när det händer har jag förtjänat det. Vad han som min herre behöver göra när det blåst över är att "vagga mig i sin famn", omhändertagandet. Det är vad jag menar med att när vi är ifrån varandra så kan vi inte spela för hårt på gränserna... jag tål inte leken då...

44 dagar kvar

Missa inte dagens bild, kommer senare idag.

-Fröken