Detta blir ett annorlunda dagboksinlägg, lite längre, lite känsligare... Läs hela eler sluta nu!

Sitter några mil från målet i bilen och skriver. 65 mil i passagerarsätet tär på min oroliga själ... Det är lätt att köra, Ö-vik eller Malmö, bring it on bara! Skön musik, jag, bilen och vägen... Det är kärlek! Ett med bilen, ett med vägen, släpp hästarna fria! I mina öron hörs just nu The Police - Every breath you take"

Nu sitter jag i en minibuss med fem andra herrar, vilket är trevligt i och för sig, om det inte var för den långa sträckan. Datorn med, hittade igen biladaptern precis innan jag blev hämtad - Det var räddningen! Har kunnat jobba lite, nöjessurfat lite, datorn är min "stickning" jag har med mig den snart sagt överallt, min överlevnad på såna här resor! Jag flyr in i min lilla bubbla, vilket är helt OK i sällskapet, vi respekterar varandra så det är inget konstigt.

Telefonen (-erna) är förstås med, redan vid början av resan har jag fått mess från dig, jag läser dem med ett leende på läpparna, ett leende som observerades av en medresenär på Gävle Bro: "Vad har du för telefon som gör dig så glad"? Jodu, om du bara visste tänker jag...

Du hade fått mail härom dagen; "Visst är det härligt att vara kär?" undrade avsändaren? Kär undrade du? "Nåt är det i alla fall..." Du berättade om det för mig... Jag känner likadant, är det någon form av kärlek vi känner?

Konstigt hur det kan bli, för tre veckor sedan fanns du inte i min värld, nu upptar du stora delar av mina dagar! Kär? Vad är det? Hur känns det? Pirrar det i magen, blir jag generad och rodnar? Jag vet inte annat än att det känns väldigt bra när jag får prata med dig! Om det är kärlek? Vet inte, en mycket varm känsla är det i varje fall...

Nu hörs John Farnham med "You´re the voice". Din röst, jag kan inte låta bli att njuta av den, ditt skratt, dina eftertänksamma tystnader... Jag gillar verkligen att prata med dig, jag tycker om dig kvinna, hur har du lyckats med det då jag inte ens träffat dig?

Jag skriver och läser genom, medan jag korrekturläser har Pointer Sisters - I´m so excited, hunnit fram i lurarna. Jag kan leende bara hålla med, men till skillnad från sången, jag och du gömmer det...

Solen är på väg ner nu när jag skriver detta, vi har fortfarande ett tiotal mil kvar. Jag tänker på dig, idag var det nära nog omöjligt att få prata med dig, men "plötsligt hände det" som det heter i reklamen, någon bad om kaffepaus, jag skippade kaffet, stod ute i den härliga höstsolen med en solstråle på andra sidan luren. Vi lär känna mer och mer av varandra, det känns bra, även om jag är lite tagen av allvaret, jag hade aldrig kunnat tänka mig att känslor skulle röras upp på detta sätt... Spännande, härligt och farligt, elden som inte kvävs, du matar den med bränsle, den brinner i mig fortfarande.

Internet, vad ger du oss människor för möjligheter egentligen... Jag lever kvar i 80-talet när det gäller musiken, det görs ingen sån musik längre, Laura Branigan sjunger om Self Control i lurarna...

Var har de här känslorna gömt sig under alla år? Hur kunde just du locka fram dem? Ja, inte för att dina bilder gör det svårare, men det är nog våra samtal som öppnat dörren för mina undergrävda känslor. Det gör det hela ännu mer spännade och farligare förstås, men jag trivs med dem, stanna kvar hos mig underbara kvinna, åtminstone på den här nivån. Vi vet det ju båda, vi har det vi har, men äventyret lockar oss båda, tänk att just du skulle locka mig till detta?

Jag blir mer och mer säker på att jag vill ha mer, träffa dig åtminstone en gång, för att känna oss för, lära oss ännu mer om varandra. Jag tänker och fantiserar redan om dig, hur jag kysser dig ömt, hur vi smeker varandra, hur vi utforskar varandra, leker och älskar... Du har redan läst i novellerna om det, har ni andra det?

Hösten omsluter vår väg med gula träd, men värmen från min eld som du tänt gör det möjligt att välkomna hösten leende. Detta brukar vara den svåraste tiden för mig, nu känns det bra, tack för att du finns, jag hoppas på fler mess, fler samtal och en date, åtminstone med lite fika, så vi får känna oss för. Jag är nog egentligen den blyga avvaktande typen, hur har jag hamnat i den här situationen egentligen...?

Vad gör du med mig underbara kvinna? Jag längtar tills det blir måndag än en gång! I lurarna hörs nu Flying Pickets - Only you.

Sägas bör att låtvalen på min MP3-spelare är sedan början på detta år, inför en utlandsresa, märkligt hur de kan vara så rätt ute ...

En sista genomläsning och Frankie goes to Hollywood avslutar med - Relax!

Ha en underbar helg DU kvinna, som väckt min eld! Jag ser fram emot att få prata med dig igen snart, det vet du! *kysser dig virtuellt och kramar om er andra som läser detta. Ta vara på dagen och tillfälligheterna, plötsligt tar det vi tar för givet slut...