Jag är ju jag, och mina tankar och min bakgrund är ju mina, men annars är det helt och hållet bara en fantasi. Eller eftersom jag delar upp det i två bloggar så är det här helt och hållet enbart sanning, förutom festen. 

Läsare som skiter i en sann backgroundstory kan direkt gå till del 2, där blir det snusk :-)

Jag är på en fest dit jag kom med några vänner, men antingen har de fått ragg allihop eller så stack de utan att säga till mig, för jag har letat efter dem men nä. De finns ju ingenstans! Jag surar lite och och skriver ett dräpande sms till min bästa kompis när hon efter två försök fortfarande inte svarar i sin mobil. Ångrar mig och struntar i att skicka smset, jag vill inte vara en surfitta. Jag skakar av mig den där hemska känslan av att ha blivit dumpad av mina vänner, och häller upp ett glas vin istället. 

Det är fler killar än tjejer på festen och jag nojjar lite över att någon eller några av killarna ska ragga på mig. Jag gillar inte att bli raggad på när jag festar, kanske främst för att det aldrig någonsin kommer bli något sexuellt av det. Det har jag bestämt sedan länge. Sedan tio år tillbaka, minst. Eller mer, sedan mitt misslyckade tredje försök (bloggen om det har tyvärr försvunnit) har jag benhårt bestämt mig att jag aldrig ska gå med på att följa med, eller ta med någon snubbe hem. Ingen bra fjärde gång kan komma av ett one-night, så mycket vet jag. Så nä, ragga för fan inte på mig när jag festar!

Festen är okej men som sagt, jag nojjar lite över att någon i överflödet av killar ska limma på mig. Jag har ingen aning om hur jag ska hantera sådana försök, förutom att bli supersubbig och häckla killen när han säger (vad som faktiskt är en standardreplik jag får höra IRL) att han gillar stora tjejer. Suck. Jaha, so what? Vad fan, ska jag bli tacksam eller? Bara för att en kille säger till mig att han gillar tjejer i min storlek så betyder det inte att jag blir glad, intresserad, eller ens överraskad. Liksom, varför ens komma med den approachen? Det första en kille säger är att han gillar stora tjejer? Och? Fan, kan jag inte bara få bli behandlad som en tjej, vilket som helst? Jag vet att jag är överviktig, det behövs inte påpekas och med all säkerhet i alkoholdimman göra mig halvt ledsen, halvt arg eftersom jag VERKLIGEN inte går runt hela tiden och tänker att jag är en stor tjej.

Jag är ju bara en tjej.

Jag slappnar av lite efter ett glas vin. Festen är helt okej och ingen av killarna som småsnackar med mig vid Spotify-datorn kommer med approachen "Jag gillar stora tjejer!". De bara snackar med mig, helt normalt, om musiken som spelas, om någons polares polare som redan på hitvägen blev inplockad till fyllecellen. Vi garvar åt honom, jag också för killen som berättar det är rolig. Och söt. Och har vackra ögon. Äsch fan. Trots att jag hatar att bli raggad på när jag festar så tyckte jag mig se honom flirta lite med mig. Väldigt subtilt och med finess, trodde jag. 

Men nähä, hans mobil ringer och tonen i hans röst säger mig att han snackar med sin flickvän. Fan. Typiskt mig, jag blir småintresserad av en kille och genast rusade jag iväg i dumma fantasier som går i 300 km/h och som handlar om att han, han som var så trevlig och söt och hade vackra ögon och snackade med mig helt normalt och trevligt, han kanske var intresserad på det där äkta viset? I mina banala dagdrömmar har jag redan nått vår ettårsdag och vi är mycket förälskade och har sex hela tiden, gu'va gulligt att jag blev ihop med killen som blev min fjärde!

Nä. Han snackar en stund i mobilen med sin flickvän, säger puss, och lägger sedan på och försöker återgå till vad vi snackade om förut. Jag hatar honom eftersom jag hoppades på honom. Han var ju trevlig och snackade med mig som om jag var en människa, inte bara en överviktig tjej. Jävla skitstöveln lurade mig att dagdrömma sådär rosenrött och romantiskt att jag skäms för det.

Jag är grymt besviken och ursäktar mig för att fylla på mitt vinglas och passar på att avlägsna mig från festen en stund. Utanför huset står folk och röker, jag går ut och tar en cigg jag också. Går undan en bit in i mörkret så jag kan gräla på mig själv för att jag dagdrömde om en eventuell framtid jag kanske aldrig ens kommer i närheten av. Jag är ju bara en tjock tjej, en stor tjej, en överviktig tjej. Äsch, nu får jag sluta! Jag har kämpat med självförtroendet sedan jag kom i puberteten redan när jag var 10 år och var den enda tjejen i skolan som börjat få bröst. Efter ett år hade jag B-kupa och var ensam tjej mot killarna när de försökte peta på mig på rasterna. De kallade mig tjock då, fastän jag i den åldern var mer åt det magra hållet. Jag fortsatte kämpa med självförtroendet genom högstadiet då jag var killarnas våta dröm bara för att jag var den enda sjundeklassaren som hade D-kupor, och alla tjejerna blev mina fiender eftersom deras killar vände sig om efter mig. Tjejerna skrek "Fetto!" efter mig i korridorerna genom hela åttonde klass, efter en gympalektion fick tjejerna se mina bröst och sedan hette jag "Fettot med hängpattar". I nian vägrade jag gå till skolan och stannade hemma, gick bara till skolan en gång i veckan för att snacka med kuratorn. Jag kämpade med självförtroendet när jag var 18 år och nästan tvingade husläkaren att skriva ut antidepressiva till mig, tabletter som hade biverkningen att jag ganska snabbt levde upp till högstadiets öknamn "Fettot med hängpattar". 

Jag kämpade med självförtroendet i 20 år tills jag äntligen fyllde 30 och ärvde det där vuxensjälvförtroendet som är så tacksamt att ha numera. För nu, nu när jag är vuxen, nu vägrar jag att acceptera dåligt självförtroende pga övervikt och hängpattar. Jag som vuxen accepterar inte att jag regresserar till mitt forna jag. Jag är vuxen nu, och jag SKA för fan älska mig själv.

Jag går in till festen igen med nyvunnet självförtroende. Jag är numera stark och vacker och jag vet om det.

Och jag inser att ingen på den här festen, där mina kompisar har lämnat mig, vet vem jag var.

Fortsättning i nästa blogg.