Ja, kalla det den svenska avundsjukan eller vad ni vill. Jag TYCKER det är orättvist att inte jag träffar någon.

Alltid är det nått... Avstånd, feg usling eller längd..

Har partat med en väldigt trevlig kille. Vi har inte ens nämt sex eller annat utan bara snackat lite allmänt på en chatt. Inte denna dock. Igår så frågade han vart jag bodde och döm om min förvåning när han också är ifrån Sörmland!
MEN killen är 173 cm lång...
Det kan tyckas ytkigt men jag ORKAR bara inte känna mig som ett långt spektakel mer...
MINST lika lång som jag måste han vara, det är bara så. Allra helst längre så klart, men man kan inte få allt.

Just nu får jag ingenting iofs. Träffade en man för en tid sen som hela tiden pratat om att jag faktiskt är så himla bra etc och att han minnsann inte bara var ute efter min kropp.
Hur ska man då tolka det när han efter att ha träffat mig inte alls hör av sig? Jag VET att han har ett krävande jobb, men ändå. "Det handlar om prioritering" brukade han säga till mig... Hmm, jaa, kanske det...

Nej, dags att lägga ner män helt och hållet tror jag.
Eller helt krasst börja med att fråga hur långa dem är och helt enkelt inte prata med män kortare än jag...
Men.. Då missar jag ju kanse helt underbara vänner! Ett dilemma. Ska fundera på hur jag bäst kan lösa detta...

Tills vidare, kramas soå ofta ni kan! Jolo.