Nyss skjutsat dotter 24 mil totalt för att få lite barnvakt och egentid någon ynka dag. Hon skulle egentligen ha åkt igår morse men det blev ju inte riktigt så.

Men nu är jag där igen... Situationen är välbekant vid det här laget. Ensam hemma med ingenting att göra och när jag väl får tid för mig själv kommer också närhetsbehovet som ett brev på posten, men inte har jag någon att få ut det med. 

Tycker det är otroligt tråkigt att det ska vara så svårt att hitta någon att prata med (åtminstone). Självklart vill man mer än så, men någonstans måste man ju börja :) 

Dock är det lite skumt... Känner inte att jag bör prata med någon medan jag redan är sugen men samtidigt är det nästan bara då jag är driven nog att försöka träffa någon. Vem var det som uppfann hjärnan egentligen? Jag vill byta min!