Ni vet, kära vänner, hur det blir ibland...

Man vaskar full panna människor, mängder av grus rinner iväg i strömmen utan att lämna avtryck, aldrig saknade, rent av dåliga gruskorn med grav attitydstörning, eller bara intetsägande korn som kanske var bra men som misslyckades kapitalt att visa det eftersom de vägrade lämna något avtryck/intryck alls i denna värld som K6 är. Mängder av grus, stora bitar, små bitar, sådana som verkade intressanta men som inte fann mig av intresse. Eller bara larviga, fjantiga nollor-gruskorn... virvlar iväg med strömmen som sand.

But every once in a while... fångar man upp guldkorn. Antingen har alla denna förmåga att sikta ut dem eller så är jag extremt begåvad på att finna dem, via magkänsla, via mitt intellekt, via intuition eller vad det än är. En lite självförhärligande fundering jag haft är om det möjligen kan vara så att eftersom JAG är en sådan fantastisk pärla själv, att jag på något vis fungerar som en guldkorns-attraherare, bara genom att vara mig själv, i min egen rätt? Men den tanken är ju... en smula fånig. Dock inte helt utan poänger, men det får andra vittna om.

(Genuin och äkta självdistans och genuin och äkta seriositet, går det verkligen samman?? ;-D)

Guldkorn ja... ni finns. Och helsicke vad ni finns!! *lycklig* Ni är många och ni är helt enkelt underbara. Bara så att ni vet det!!

Så händer det... att man råkar finna det där extra glimmande, fantastiska guldkornet. På nätet och jaaa... raggande, i omgångar sedan 2005 har det hänt mig typ två gånger att jag verkligen bara VETAT - vid andra inkomna mailet från personen i fråga - vetat ifrån tårna upp till hjässan att detta varit något enastående fint. Man. Kan. Bara. VETA!!
Som allra snabbast tog det två timmar från första mailet, via msn, till telefonen och sköööön telefonsex. Det du!!
Nu ska ni alla veta att jag ÄR försiktig av mig. Jag har riktigt bra tankar kring att möta en kontakt i RL första gången (se annat blogginlägg) och att skydda min indentitet, jag har heller inga som helst problem med att säga stopp och nej, ingen kan någonsin få mig att känna mig dum eller skyldig någon NÅGOT!! Men lyser magkänslan som ett tvåmiljoner-watts-grönt-gatlyse så gör den. Fel hade jag inte heller, så det så :-D

Andra guldkorn kan visa sin oerhörda lyster med tiden, en lyster som tar andan ur en - fullkomligt. (Raringar, ni veT Ju vilka ni är <3 )

Jag vill verkligen inte framstå som creepy... men nu har det hänt igen. Såååå... fantastiskt att jag verkligen sitter och nyper mig i armen för att kolla att jag inte somnat och drömmer. Hahhhh.... :-D


...så enastående. Förbaskade språk att inte räcka till!!


*slängkyssar* ...särskilt till Paz. En månad och fyra dagar nu! :-D