"Om det verkligen finns ADHD, ADD osv. så kan det inte vara ett nytt fenomen. Stökiga elever har funnits i alla tider. Skillnaden är väl främst att en lärare idag inte får höja rösten, eller slå näven i bordet, utan att det ska klassas som misshandel.

Jag hade själv ca 5 klasskamrater som i dagens läge säkert haft diagnosen ADHD/ADD. Efter några väl valda ord från läraren var de dock tysta. Märkligt att det gick att hålla ordning på stökiga elever förr.

Idag ger man stökiga ungar lite knark, och låter dem hållas. "

Nedanstående text är ett svar på ovanstående, från ett helt annat forum. Egentligen inte ett svar heller utan mer jag som bara blev så jävla trött på folk överlag. Lägger in den här för jag vette tusan, kände jag borde spara det och att jag kommer använda det i framtiden till något. Vem vet kanske den där boken jag funderat på i en 8-10 år :-D

 En höjd röst fungerade inte på mig, lärare har slagit mig, släpat mig, kastat mig, ingen gång av alla dessa gånger blev resultatet att jag satte mig ner som ett jävla ljus, ingen gång. En gång blev dock resultatet att min pappa nitade läraren som slagit mig och sa till honom att om jag inte slår mina egna barn så skall fan i mig inte du göra det.Slår du henne en gång till så kommer jag skada dig på allvar. 

Det är enda gången i mitt liv som jag sett min pappa använda våld, enda gången jag sett honom arg, enda gången han använt sin fysik, storlek och kraft emot någon annan. Min kramiga nallebjörn till pappa som satt hemma och grät till lilla huset på prärien, mannen som flätade mitt långa hår och förbannade det lika mycket som jag själv för att mamma vägrade låta mig klippa det. Som varsamt med stora händer rengjorde sår och plåstrade om mina sår. 

Det finns en grej som jag som adhd barn inte verkar vara ensam om att ha auktoritetsproblem. Slå bakut, bli obstinat, uppkäftig och vägra ge sig. När någon tränger sig på en och absolut hävdar att denne har rätt bara för den är vuxen, läkare, advokat ja vad fan som helst. En människa som inte fattat att respekt bör och skall gå åt bägge håll.

Välvalda ord och reprimander fungerar på ouppfostrade vanliga barn, så kallade normalstörda. Det funkar alltid, jag har kört metoden själv så många gånger. Däremot har det aldrig funkat på något diagnosbarn med adhd. Situationen blir bara större värre och växer och exploderar. Iaf på de som kan ses som busiga och utåtagerande, den andra sorten blir sårad och mår otroligt dålig, blir värdelösa och ledsna. sårade, rädda och mer ensamma. Den ena sorten reagerar alltså med ilska och självförsvar den andra blir ledsen, dödligt sårad av orättvisan av att tex vara falskt anklagad, få skulden för sådant man inte gjort. Sen finns de säker alla möjliga reaktioner där i mellan också. Detta är bara min personliga erfarenhet och inget annat.

Medicin är inte knark, det spelar ingen roll att du tror det. Jag vet att det inte är så, jag vet att det där är fel. Jag har nämligen knarkat på riktigt och jag lovar att det är inte samma sak. Idag äter jag medicin och jag förstår det som så att du då anser mig vara knarkare? Korrekt? Det är okej, du är inte ensam.

Men jag undrar ibland hur fan ni vanliga normalstörda människor skall ha det. Å ena sidan så skall jag anpassa mig till er värld, ställa mig i ledet och vara som folk, fast jag har ett handikapp som gör mig annorlunda. Jag sliter hela livet för att göra det där så gott det går. Å andra sidan så knarkar jag när jag får medicin som hjälper mig att anpassa mig bättre till er vanliga tröga värld. Som jag ser det så promenerar du runt på en smal grusväg, den är trygg, vacker och fin och du håller hastigheten efter det underlag du har.

Vet du vart jag kör, jag kör en formel 1 bil på autoban, Det finns ingen farthållare på min bil, den har broms, ibland funkar den inte helt dock, ibland kör jag av och helt åt helvete. Shit happens. Jag kör av för på min racerbana har andra gjort små grusvägar som hindrar min väg och de menar på allvar att jag skall köra min formel 1 bil där, på grusvägen. Jag kliver ur min bil och jag går längs deras fina grusvägar, jag håller deras takt, jag lyckas ibland och ibland inte, ibland rusar jag fram i min formel 1 bil. Jag kan köra den, jag är till och med duktig på att köra den. Du däremot hade kört ihjäl dig på en kvart och aldrig återuppstått. Så ser jag det. Det är helt okej för mig att du diggar promenader på grusvägar, jag kan också uppskatta dem och ibland längta efter att spendera hela mitt liv traskande på en vanlig vacker grusväg. Jag äter medicin för att hålla mig på din grusväg, min själ är fortfarande en formel 1 bil, en trimmad racerbil bland alla volvokombis som glider runt.
Hur jag än gör så är jag fel, när jag anpassar mig så gott jag kan så är det fel, äter jag medicin så är jag knarkare.

Emil i Lönneberga säger i en av filmerna: "Nä, nu blir jag arg, skrek han. När jag inte har pengar, då kan jag inte dricka sockerdricka, och när jag har pengar, då får jag inte dricka sockerdricka, när i hundan ska jag då dricka sockerdricka?"

Lite så känner jag ibland när det gäller er normala människor. Hur fan jag än gör så är jag fel. Alltid fel. Inte nog med att jag tydligen har ett handikapp som inte finns som är hittepå så drogar jag dessutom, trots att en läkare skrivit ut min medicin. Alltid ifrågasatt, måste alltid förklara mig. Ibland önskar jag att jag kunde ta alla som är som mig och starta ett eget land eller inta en egen planet, så kan ju ni vanliga lycka till här liksom. Ropa inte när ni behöver hjälp eller kört fast. Bit ihop och lös problemet, kan du inte? Nähä och på vilket sätt är det mitt problem tycker du? Jasså, jag har ansvar för att du är människa och min artfrände. Märkligt för det ansvaret har ju aldrig du haft, istället har du upprepade gånger satt knivar i min rygg, trampad på mig, spottat på mig, på den jag är, på det handikapp jag har och dementerat mig till en knarkande lögnare.

Vet du vad, du behöver inte oroa dig. Jag kommer hjälpa dig, inte för att jag egentligen bryr mig om dig längre, du har förverkat den rätten. Men jag vet att du har barn, familj vänner och andra som älskar dig, för dem är just du är viktig. Kan jag hjälpa dig så gör jag det, för deras skull. För de förtjänar det. För att jag någonstans inom mig ändå anser att du är lika mycket värd som jag är, för du är människa, precis som så är du bara en människa. 

Ni får ursäkta hela högen. Jag vet att alla normala människor inte är emot mig, att ni inte är mina fiender och att alla inte alls anser eller tänker som jag skrivit ovan. Så jag menar inte att dra alla över en kant. Men just idag eller iaf just nu är jag bara väldigt trött på att bli ifrågasatt, ses som lögnare och knarkare. Innerligt trött på att att jag inte kan få vara och bli accepterad som jag är. Om jag hade krävt av alla att de skulle fungera som jag gör så hade de flesta inte hållit måttet alls. Men jag gör inte det, jag har inget behov av det. För jag ser inte mitt sätt som absolut rätt men inte heller så ser jag det som fel. För mig är det rätt att vara normal, men det är precis lika rätt att vara som jag och andra med mig. Så jag ber om ursäkt på förhand om någon känner sig trampad på eller stött, det är inte min egentliga mening. Man faktum är att jag också har känslor, väldigt många dessutom.

Önskar alla en fortsatt fantastisk dag, ta vara på er och på varandra, lev väl och må väl.