Nå passion, passion är ett bra ord, men kan även ses som förödande. Kemi, passion, sex, kärlek. Hur vet man skillnaderna alla gånger, vet man ens?

Hur många kan man få plats med och älska i samma hjärta, finns det ett stopp där?

Är vi byggda för tvåsamhet och monogami? Om vi nu är det, varför är ca 50% otrogna? Det är iaf vad undersökningar säger att vi människor är. Med det som bas så tänker jag att fler relationer hade fungerat bättre om de hade öppna relationer, som en primär partner och sen sexpartners. Eller poly då, för där kan man ju absolut säga att man får plats med fler än en kärlek åt gången och att det dessutom är helt okej och ingen behöver skämmas eller gå bakom ryggen på någon alls. Vilket man ju inte behöver vid en öppen relation heller rent sexuellt då.

Så vad gör att så många envisas med att leva monogamt? Samhällets normer, partnerns önskan, en illusion om hur det skall och borde vara?

Vem bestämde det, Gud? Om gud inte finns och så få tror på gud, varför lever man då efter en norm satt ur kristendomen? 

Jag har bara levt i monogama relationer och det har fungerat för mig, otrohet har aldrig lockat mig, det är konstigt, för jag är egentligen en slampa utan större moral, eller jag var, sen blev jag förälder. Visserligen fortfarande en slampa med låg moral innerst inne.

Däremot har jag levt ihop med en som var otrogen jag vette tusan hur många gånger, men många var det. Det lustiga är att jag visste varje gång, varje gång det var på gång eller redan hade hänt. Små små saker i beteendet förändrades varje gång. Jag sa till och med åt honom att jaha det är dags igen. Hon svår på än de ena än det andra, att nej absolut inte. Jaja sa jag det kommer fram snart nog, det kommer alltid fram raring och det gjorde det. Samma visa varje gång. Här kommer då det som jag såhär i efterhand tycker är komiskt, märkligt udda. Jag erbjöd denna man en öppen relation, så slapp han skammen, slapp ljuga, smyga och försöka gömma saker och sopa det under mattan.

Men NEJ det gick inte för sig, hell no att en annan man skulle få ligga med mig. Vi hade redan en deal att jag fick ligga med kvinnor om jag ville. Han visste att det fanns större risk att lämnade honom för en kvinna än för en annan man, ändå denna fullständiga avighet och vägran till en öppen relation, ingen annan man skulle in i mig.

Kan inte låta bli att fundera på vad som skapar denna avighet. Vad gör att det är så jävla viktigt att ingen annan man knullar ens kvinna när man själv har behovet av att vara med andra, bli bekräftad av andra? Finns där ens en logik? Vilken är den, upplys mig du som förstår eller tror dig förstå.

Jag behöver inte förklara att denna relation var mycket, men inte sund, normal eller funktionell. I omgångar var den absolut funktionell. Men jag tappade också bort mig själv, helt och fullständigt. Det har tagit mig många mer år att skrapa ihop mig själv, försöka hitta mig själv, laga och lappa än vad relationen var lång. Den borde aldrig varat på länge. Men jag är envis och obstinat OCH jag kan vägra som ingen annan när folk säger åt mig vad jag borde göra OCH jag vägrade, bara vägrade ge upp, vägrade ge mig. Den borde aldrig varat längre än ett år, första året var bra, resten lemlästade mig långsamt, plågsamt, jag märkte det inte ens själv. Det är med facit på hand som jag ser saker med öppna ögon. Han trasade sönder mig, brukade mig, förbrukade mig. Dränerade mig på energi, på kraft. Så många saker som påverkade det där. VI levde i twilightzone. Fanns egentligen inte många saker som var helt rätt, som var bra, riktiga, lagliga eller normalt vanliga.

Aldrig någonsin mer kommer jag leva så, aldrig någonsin mer kommer jag backa på mig själv sådär. Det finns många människor som är rädda för ensamhet, som är rädda för att vara ensamma, själva. Jag är inte en av dem. Jag gillar ensam, uppskattar ensam, jag är mer rädd för tvåsamhet, för känslor med allt vad det innebär. Det är inte många saker som skrämmer skiten ur mig, men det och spindlar gör det...

Det märkliga är att jag var aldrig kär i mannen jag levde med, det fanns ingen förödande passion mellan oss, jag älskade honom, men jag var och blev aldrig kär i honom. Jag älskar honom än idag faktiskt, han är en riktigt god vän. Som vän är han bra, som partner på den tiden var han mindre bra. Han har jobbat en del med sig själv och det fanns såklart skäl och förklaringar till hans beteende, jag vet om dem. Det var delvis dessa som höll mig kvar. Jag kände ansvar. Han var som ett förvuxet barn på många sätt. Saker är ofta mer än de ser ut att vara. Utan mig hade han troligen varit död idag, hans egna ord. Men utan honom hade jag också varit död, han räddade mitt liv en gång, så jag gissar att det går jämt upp.

Hade jag kunnat leva om det så hade jag aldrig gjort samma val. Jag var trasig när vi möttes, trasslig och in i döden sorgsen, förblindad utan förmåga att fatta vettiga beslut.

Tur man lär sig av sina misstag, även om det går år innan insikterna fullt når en och man kan ta in dem. 

Så mina ledord är kan själv va fan! ;-)