Jag vet att många klickar in nu och önskar detta handlade om just dem. Kanske även nån tror att mina ord faktiskt handlar om tankar på just de. Jag har funderar så mycket på åtrå just den här helgen. Landat i vetskapen i att det ofta kan vara en otroligt fånig och naiv ekvation. Ibland vet jag ibte varför en specifik kille tilltalar mig. För sällan täcker bara någon del. 

Ett utseende räcker inte långt. Vad gör hjärnan sen? Jo. Den fyller i o gör personen till en bättre mån iska än vad den är. Jag har haft ett gott öga till min granne. Nu är han helt upptagen av en annan tjej. Det är helt rätt. Jag unnar honom det. Men det oskyldiga och vänskapliga så flirtandet upphör o jag känner mig så långt ner på stegen man kan komma. Jag ville aldrig något mer än att ha helt oskyldigt kul me en kompis. Inte alls. Men de där smått flirtiga kunde göra att mitt leende höll sig lite längre. 

Det finns naturligtvis killar som är betydligt bättre att flirta med. Men allt är en märklig ekvation... Hjärnan fyller i tomrum var den än uppstår. Ser saker positivt eller negativt. 

Min förkylning tvingar mig till en lugn söndag. Mig gör det inget.