Tänker på förra årets stora olyckliga kärlek. Repat mig från chocken av att se honom, bara sådär pang, har jag såklart gjort nu. Det är ju snart en månad sedan jag såg honom, men ja, det tog säkert uppåt två veckor innan jag var helt okej igen.

Nu inatt tänker jag dock på honom. Funderar och försöker komma på varför jag valde honom. Vad var det med just honom, 12-poängaren, som jag föll för? Ja, det vet jag faktiskt inte. Det var bara han, hela han, och jag kände att han var min. Eller borde ha blivit min.

Det lustiga med det hela är att tidigare hade jag bara förälskat mig i vrålsnyggon. I högstadiet och gymnasiet blev jag bara kär i snyggingarna, och åren efter gymnasiet fram tills förra året blev jag faktiskt inte kär alls. Det gick alltså lite drygt tio år utan att jag var kär/förälskad i någon överhuvudtaget. Intresserad blev jag såklart lite då och då, men aldrig mer än så. Sedan kom 12-poängaren in i mitt liv och såg helt vanlig ut i utseendet, varken ful eller snygg var han i mina ögon. Efter första mötena hade jag, och antagligen alla som han träffar, beskrivit honom som en "medium-low" på den där brutala snyggskalan. Förra årets stora olyckliga förälskelse var alltså ingen jawdropper till utseendet.

Men han hade personlighet. HELVETE vilken personlighet, humor, och charm han hade! Och det var hans personlighet jag föll för, jag blev stenhårt kär i honom för hans mysiga och gulliga attityd, hans söta humor, och hans glödande charm, och jag föll så jävla pladask för den här mannen att jag 29 år gammal satt och skrev hans namn om och om igen i min dagbok. Med olikfärgade pennor och små hjärtan överallt till och med. Gissa hur förvånad jag blev när jag tydligen hade slutat vara ytlig och istället gick och blev fjortisförälskad i en man enbart på grund av hans fantastiska personlighet? Jag började inte tycka att han var söt, snygg, cool, gullig, sexig, osv förrän LÅNGT inne i förälskelsen. Så jag var tydligen inte så ytlig som jag trodde. Är åtminstone kul att man kan överraska sig själv sådär, antar jag.

Efter varje möte svävade jag på moln långt innan jag upptäckte att jag var kär, och när jag till slut förstod att jag blivit kär i honom blev jag först livrädd och försökte undvika honom. Jag tryckte undan mina känslor och undvek honom, väntade uppåt ett halvår med att träffa honom igen eftersom jag tyckte att förälskelsen säkert skulle självdö då. Sedan kom ett oväntat möte då jag sprang på honom inne på en bar (av alla ställen) och han, full och tydligen kramsugen, hälsade på mig med en stor kram som fick mitt hjärta att slå så fort att det kändes mer som pirrande kittlingar än regelbundna hjärtslag i bröstet.

Vid det laget hade jag undvikit honom i nästan ett halvår och efter den kramen han hälsade mig med, efter det fanns det ingen återvändo för mig. Jag gav upp min rädsla och lydde mina känslor och tillät mig själv att uppleva alla dessa banala känslor man får när man blir kär. Jag blev glad så fort jag såg honom. Hans leende gjorde mig lycklig. Hans ögon glittrade blygt blåa och vackra när han såg på mig. Alla hans korkade skämt om "Grand Theft Auto" (som han var halvt beroende av) fick mig att fnittra och fnissa som en barnunge. Om han råkade röra vid mig slutade min hjärna genast att fungera normalt och istället återupplevde jag beröringen om och om igen, och blev hyperkänslig där han hade vidrört mig. När han gav mig komplimanger för att jag skrattade vackert, rodnade jag och blev lika blyg som när jag vid fem års ålder fick träffa Tomten. Jag kunde sitta och stirra stumt i flera minuter på hans händer, och jag som aldrig förr varit ett fan av rejäl kroppsbehåring på män, tyckte helt plötsligt att hans håriga fingerknogar och ludna armar där håret letade sig upp genom länkarna i hans klocka, var det sexigaste jag någonsin sett. Hans korta helskägg var dessutom så sött på honom att jag blev riktigt kåt av att fantisera om att få fläta in mina fingrar i det.

Vi började retas med varandra, sådär vänskapligt och småsexigt gav vi varandra små pikar. När han hade vinröda och tighta byxor frågade jag om hans mamma visste att han hade lånat hennes kläder. När mitt linne råkade hasa ner lite för mycket så att han såg min gråa spetsbehå, kallade han mig för "vamp" och påstod att jag ljugit tidigare när jag sagt att jag inte visste hur man flörtade. När han fortsatte använda de där hemska vinröda byxorna sa jag: "Snygga byxor! Finns dom i hetero?". Och när jag veckan efter mötte honom med nytvättat och ofixat vansinneshår som vinden hade våldfört sig på, flinade han och sa: "Öh, hallå, åttiotalet är över."

En av de sista grejerna han pikade mig för var sedan han råkat se mig ute på stan, på fyllan, då jag och mina kompisar tydligen hade gått förbi honom och hans kompisar och fått dem att skratta sig fördärvade eftersom jag och två tjejkompisar gick och sjöng/vrålade på "Äckligt" av Ansiktet. Jag såg honom inte då, men när jag träffade honom dagarna efteråt pikade han mig utav bara helvete för att jag gått runt i city vid halvtvå på natten och vrålat "du och jag under täcket baby, det har gått flera veckor baby, sen vi låg där hos dig och du frågade mig ska vi göra nåt äckligt baby?" (bara för att jag kan hela texten till den låten och är tvungen att sjunga den såfort jag är full).

Det beteendet från honom, och hundra andra småsaker, gjorde mig bergsäker på att han var intresserad. Men samtidigt visste jag att han var upptagen och jag var plågsamt medveten om att han bara flörtade med mig för att jag välkommnade det.

Jag har varit kär förr, och det finns ett par tidigare förälskelser som jag fortfarande minns än idag. På min Facebook har jag en gammal högstadieförälskelse som jag skulle bli helt fnittrig av att se IRL om det skulle ske idag, trots att det är 17 år sedan jag var kär i den snubben. En del förälskelser stannar ju kvar hos en, de är speciella lång tid efteråt. Jag har en granne som är både gift och skild och sedan gift igen, men hon lovar och svär att hon än idag skulle fnittra som en skolflicka om hon sprang på den där killen hon var kär i för dryga 40 år sedan. 

Min 12-poängare dock, honom klarar jag ännu inte av att se. Lite skrämd av det faktum att jag fortfarande känner något för honom, har jag sedan snart en månad tillbaka hållt utkik för att vara förberedd på om han skulle råka befinna sig i närheten. Ändå hoppas jag fortfarande på att få se honom igen. Få en andra chans, snälla? Jag måste få glida fram till honom sådär coolt och världsvant, le och småsnacka en stund, precis som jag har drömt om att göra.

Snälla?