Den senaste tiden har det varit en hel del diskussioner om människors syn på otrohet. De som försvarar otrohet påstår bl.a. att det skulle vara någon slags social konstruktion som baseras på religiös moral.

Jag som själv har råkat ut för otrohet anser att både resonemanget och faktumet att människor försvarar och förespråkar otrohet är otroligt lågintelligent.
För det första så finns det ingen anledning att försvara otrohet. Ingen måste vara otrogen. Alla har det fullt medvetna valet att vara singel, leva i öppna förhållanden, leva i polygama förhållanden, osv. Som vanligt så handlar det om en typ av människor som med klor och tänder vägrar erkänna för sig själva att de är pissiga människor, som desperat slår ifrån sig skuld och i värsta fall t.o.m. vänder det hela till att vara offrets fel.

Vidare kan man ifrågasätta; är känslor en social konstruktion?
Ja, det kan det kanske vara. Det är uppenbart att människor är mer känsliga nuförtiden. Folk är mer lättkränkta, vilket man i sin tur kan ifrågasätta om de faktiskt blir kränkta eller bara säger att de blir kränkta. Men vad är då äkta känslor och ”socialt konstruerade” känslor? Om otrohet inte är något fel och om reaktionerna bara är sociala konstruktioner, vilka andra känslor och reaktioner är då fel? Borde vi tänka om gällande ALLA typer av lögner och svek och bli några slags känslokalla robotar?

Som sagt; ingen tvingar någon att ingå i ett exklusivt monogamt förhållande. Det är totalt efterblivet att dra in någon i ens egna skitmentalitet, behandla den som man ”älskar” som skit och sen försöka vända det hela till att det är den utsatte/utsatta som har fel tankesätt. Var singel eller välj rätt partner som är på samma våglängd som du själv. Debatten är totalt idiotisk.