Trots att jag är öppen om det, trots att jag är rak om det, så förstår ingen hur laddat det har blivit för mig att jag närmar mig min fjärde gång.

Killar jag har kontakt med en längre tid vill ha ett löfte. De vill att jag ska lova dem sex om vi träffas, och på den här sajten är jag knappast chockerad av att bli avkrävd sådana löften, men däremot blir jag genuint ledsen av det.

De förstår ju inte. Ingen förstår!

Ingen förstår hur chockad jag blev av min första gång, hur motbjudande min andra gång var, och hur besviken jag blev min tredje gång.

Jag gav ju upp det. Försöken, visserligen bara tre, var ju inte bra och jag gav upp det och tänkte helt ärligt att det inte var meningen. Det var aldrig meningen att jag skulle kunna ha skönt och fint sex liksom, så tänkte jag och jag gav upp. Jag fantiserade ofta om det ändå, men de fantasierna handlade mer om min längtan att bli älskad. Jag ville vara omtyckt och känna mig omtyckt mer än vad jag ville ha sex, för sex enligt mina upplevelser var inte så trevligt. 

Sedan dess har jag önskat att det trots allt ändå, kanske, en vacker dag, kanske händer det mot alla odds och 12 års acceptans av att jag inte var menad att uppleva det där som sades vara så fantastiskt. Kanske kunde det vara möjligt att jag visst var menad att uppleva njutning? Det var den stora olyckliga kärleken förra året som fick mig att börja våga hoppas på allvar, för med honom ville jag göra allt. Med honom kunde det helt enkelt inte finnas någon tvekan, det kunde enbart bli bra och skönt. Men han var en olycklig kärlek, så det blev ju aldrig något med honom. Men han väckte min längtan. En längtan som då hade slumrat i drygt 11 år och som jag hade tryckt undan eftersom jag var övertygad om att sex inte var menat för mig.

Det är 12 år sedan tredje försöket. Jag har hört tjejkompisar snacka om hur deras pojkvänner har varit och de har till och med beskrivit det i detalj, och någonstans började jag längta efter det. Fastän jag hade accepterat att jag aldrig skulle få vara med om det, började jag tänka "Åh jag vill också!" allt oftare.

Med åldern har jag väl nu fått en annan syn på saken och vad jag numera kämpar med är att våga närma mig ett fjärde försök.

Men vad ingen förstår är hur grymt jävla besviken jag skulle bli om mitt fjärde försök inte blir bra. Ingen förstår att jag faktiskt inte skulle orka komma tillbaka från det. Jag skulle ge upp. Jag skulle inte orka resa mig upp och kämpa fram nytt hopp. Istället skulle jag fullkomligt acceptera att det inte var meningen att jag skulle vara med om skönt sex, och jag skulle fortsätta leva ensam i resten av mitt liv.