Vi pratar varje dag, jag och du, om allt möjligt. Du värmer min frusna och vilsna själ. Det som började som ren kåthet har på något skruvat sätt blivit kärlek. Hur stor den är, det har jag ingen aning om. Vi vet bara att vi vill träffas! Alla tecken tyder ju på det, symptomen går inte längre att förklara på annat sätt, jag har blivit kär i dig, trots att jag inte träffat dig...

Tillfälligheterna gör skillnaden, tisdagen gick bort, men ett inställt möte lämnar nästan hela dagen i morgon öppen. Vi har bestämt träff igen! Jag är glad men pirrig, nervös och rädd. Jag är inte rädd för dig, jag är rädd för mina känslor, som skenat iväg med mig på det här viset, som ett expresståg som skenar mot en avgrund, som en eld som närmar sig något explosivt, ändå är känslan så stark, jag vill träffa dig, det är enda sättet att få veta vad jag verkligen känner, kanske är det samma för dig?

En neutral plats, där vi inte känner någon (hoppas vi) ska det bli, redan i morgon.

Jag hoppas innerligen att jag inte skrämde dig idag, men det är viktigt för mig att du vet, skulle aldrig kunna mörka en sån sak för dig! Sån är jag bara... Du säger åt mig att inte vara nervös, men det är jag, du blev också nervös, sa du, men jag tror att vi redde ut det för stunden.

Vad är det som håller på att hända? Hur har det blivit så här?

"Jag vet att det är en galen värld
men bättre än innan du var här..."

Jag längtar så efter dig, att få hålla om dig åtminstone, hoppas att du känner likadant och att vi känner att det är rätt när vi väl träffas! Det blir åtminstone fika i morgon, kanske lunch, kanske mer... jag är rätt säker på att jag vill, du har också sagt så... det kan bli farligt i morgon, farligt för känslorna...

PUSS på dig min älskling och kramar till er alla!

To be continued...