"Planera för möjligheter, inte för sannolikheter". Om jag fått en tia för varje gång han, ett av mina viktigaste bollplank, sagt det... Men det ligger en visdom i det. Så länge det finns handlingsalternativ finns det vägar framåt. Utan dem infinner sig maktlöshet, något som på ett psykologiskt plan är fruktansvärt. Kontrollförlust är något av det jobbigaste som går att uppleva.

Handlingsalternativ. Det var som att en polett trillade ner när jag insåg det kring mitt eget dejtande, då jag höll på mer med det än jag gör nu. När jag gick in i situationer utan att äga känslan av att det inte spelar någon roll vad som händer, så kraschade det i princip ofelbart. Dels blev jag själv benägen att acceptera mer saker som inte borde accepteras, och dels utstrålade jag förmodligen det mest oattraktiva som finns: desperation. För att jag var det: Desperat. Jag var desperat för att jag inte hade andra alternativ jag såg som goda. När jag lärde mig att jag själv faktiskt är ett fenomenalt alternativ var det en "game changer".

Efterhand växte det där med alternativ på mig. Insikten djupnade in i att varje sund vuxen relation behöver basera sig på att parterna äger känslan av att ha alternativ, att man inte är i en relation därför att man måste, utan av ett fritt val.

En fördel med att leva flersamt är att det finns andra, och därför är livet inte alls lika beroende eller upphängt på en människa eller en relation. Det är lättare att äga känslan av att det går att kliva ut ur saker då. Men man måste inte leva flersamt för att äga känslan av att det går att kliva ut, eller att det går att skapa förändring, eller vad som nu behövs.

Jag tänker också på hur skönt det är att vara grundad i vad jag gör och accepterar, och kunna känna att det kan jag vara rak med. Om det inte faller på läppen har jag flera goda alternativ. Det är liksom inte min förlust. Jag tänker också att det är rätt skönt för andra att kunna äga känslan av att jag har mina gränser och att jag är kapabel att upprätthålla dem. Jag gör inte saker jag egentligen inte vill, jag accepterar inte saker som är över mina gränser av rädsla att inte vara tillräcklig som lekkamrat.

Det jag gör det vill jag göra, på riktigt vill.